Idag drar årets Kortfilmfestival igång och jag ska rapportera så bra som hälsan tillåter :)!
De passen jag redan nu ser fram emot är Queer passet samt Fantastisk Film 1 och 2.
WIFT har även ett pass där de pratar om kvinnors övergång från kortfilm till långfilm som jag ser fram emo!
Hej där läsare och välkomna till Oktober flytten! Flyttstädar lite i bloggen är men tyvärr så försvann några nyare inlägg men det kan vi leva med va?
Nu längtar jag efter att komma igång med bloggrutinerna igen. Har redan tagit på mig vanan att fota typ all. Mest mat haha vilket kan vara det pinsammaste.
Har även kikat in SFs ”kommer snart” lista, massa bra! Sen peppar jag Uppsala Kortfilmfestival såpass att jag redan längtar till oktober! Bästa månaden med halloween och film <3
Vilken är er favoritmånad?
Flyttar bloggen till wordpress igen!
Men hej där! Long time no see! Vet ni vad? Häromdagen fick jag ett sånt enormt sug att börja blogga och vlogga igen. Saknar det, att vars deprimerad och faktiskt känna pepp och sug för något är faktiskt helt fantastiskt så jag är väldigt glad för detta sug.
Påtal om Herr Big, vi var och åt middag i torsdags på Blue Light Yokohama, något som skulle va en av Stockholms bästa japanska restauranger men vi blev tyvärr ganska besvikna. Zucchini rätten var riktigt god men resten var tyvärr lite av en besvikelse, dyrt var det med men var härligt att få inviga våren med några glas rosé!
Våren invigdes med fina naglar gjorda av Viktoria på Nails Uppsala <3 sjukt nöjd! Är fortfarande hooked på guld och marmor, en trend som dött på vissa håll haha men inte för mig! Så i tisdags blev det denna design. Jag brukade köra stiletter hela tiden förr men diggar denna rakare form just nu så den håller nog i sig ett tag :).
Det är slutet av året. Jag Lever, älskar, gråter, skrattar, äter gott, dricker vin, tröstas, kramar Leia, planerar flytt, längtar, jobbar.
Det är en liten del av vad jag gör i vardagen nu. Kämpar på med depression och ångest men har starkt stöd och är tillbaka på jobbet. Nu längtar jag bara så efter att flytta till mitt hem.
Jag saknar tjejen som gick upp till musiker, statsministrar eller okända människor som såg sköna ut och bara ställde vilken fråga som helst, inte var rädd för att göra bort mig om det betydde att jag fick andra att skratta. Ibland kan jag låtsas att jag är henne, gömma mig bakom humorn några timmar. Men det funkar inte, det var vad döden av min favorit Robin Williams lärde mig och vad jag med tiden lärt mig också.
Jag vill inte dö, jag har aldrig velat dö på riktigt då jag känt att jag velat lämna något bakom mig – en skillnad i världen eller iallafall en människa, en film eller en bok. Men ju mer tvekan i mig växer på att jag är kapabel till att skapa något sådant desto räddare blir jag, att min egen död inte skrämmer mig längre, att ens tankarna finns, att jag som alltid varit så positiv och optimistisk kan tänka på att ge upp. Jag hatar det, det är inte jag.
Men vad gör man? När över ett år av olika mediciner, doktorer, behandlingar etc möjligen gett mig några redskap – men inte har hjälpt. Jag hade velat vara på ett bättre ställe i livet vid det här laget men jag står still och stampar ett år senare. Jag märker hur jag blir bortglömd, eller hur folk sopar bort mitt mående – vissa ser ner på det och tar det inte seriöst. Kanske hade jag mått bättre om jag gjort detsamma, jag tror jag har försökt. Minns inte längre.
End of sad post.