2025 var inte mitt tyngsta år. Men det var definitivt inte mitt enklaste.
Det var ett långsamt år. Ett lågmält år. Ett år som bar något tungt i luften utan att jag riktigt kunde sätta ord på vad. Många minnen känns märkligt långt bort i tiden, trots att de bara var några månader gamla, samtidigt som andra känns som om de hände igår.
När jag skapade den här videon insåg jag hur mycket 2025 har lärt mig, inte genom stora händelser, utan genom det stillsamma vardagliga.
Jag lärde mig att överlevnad inte alltid ser ut som framgång. Att vissa dagar räcker det att äta, andas och stanna kvar i kroppen och att trötthet inte betyder att man är trasig. Även att vila är mod, inte ett misslyckande.
Jag lärde mig också att ljus inte alltid kommer som en lösning – ibland kommer det som små ögonblick: ett skratt, ett minne, eller en katt som lägger sig tungt och tryggt på bröstet.
Och kanske viktigast av allt: Att jag inte måste bli hårdare för att bli starkare. Ibland räcker det att bli mjukare – mot sig själv och mot andra.
I videon delar jag min dikt, små klipp från året som gått och mina tankar om året som varit – om det långsamma, det sköra, det envisa, och det mänskliga. Så det var mitt 2025, jag hoppas verkligen att 2026 blir finare, piggare, gladare och helt enkelt lite enklare.
Om ditt år också varit stillsamt, tungt, eller fyllt av små sprickor av ljus = du är inte ensam.
Fler inlägg?
Vlogmas 2025
Första kortfilmen jag gjort på 10 år
