Shit, har inte orkat skriva på hela veckan, har varit helt död i huvudet efter förra helgen då jag och några klasskompisar jobbade cirka 13 timmar per dag på en musikvideoinspelning! Det var väldigt krävande, dramatiskt, chockartat, kul, intressant, jobbigt, spännande och lärorikt 🙂 helt klart en helg jag inte ångrar iallafall!

Första dagen, fredag, tyckte jag gick ganska dåligt för min del. Vi kom dit och fick veta att det saknades statister så i princip alla var tvungna att springa ut på stan och leta statister. När allt var klart så började inspelningen, jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, jag var inspelningsledare och har fått lära mig att det arbetet handlar om att hålla koll på tider, att alla sköter sitt jobb och att alla bilder tas! Men det fanns inget bildmanus, ingen ordentlig tidsplanering och jag hade inte riktigt fått höra vad allas arbetsuppgifter var heller. Sen fick jag agera klappa också, eller mina händer fick det för det fanns ingen klappa 😛 . Så när jag kom hem drömde jag mardrömmar om att regissören och de andra vart förbannade på mig för diverse felsteg jag gjorde så jag vaknade upp i intervaller och skämdes för att sedan somna i något som kändes som högst 5min igen, osv.

Lördagen började med att alla fick hjälpa till med att fixa scenografin. Mitt i allt hörs en smäll från rummet bredvid, en hög smäll. Jag tänker, det är säkert en lampa som fallit för fotografen stod på en stege och satte upp lampor. Sen hör jag ett skrik och tänker… Just ja, fotografen stod på en stege och satte upp lampor. Jag springer till rummet bredvid, ser hur A-Foto ligger i en konstig lite hög på marken och Andreas springer fram och sätter sig vid hans huvud, han har alltså fallit cirka 6 meter från taket i konsertlokalen. Han verkar medvetslös. Pernilla ringer efter en ambulans. Jag var i chocktillstånd så känns som att jag inte kommer ihåg allt men har för mig att Andreas skriker och undrar vad han ska göra. Jag skriker åt honom att lägga honom i framstupa sidoläge eftersom att han är medvetslös.

Jag springer fram och sätter mig vid fotografens fötter och scenografen sätter sig på mitten, vi försöker försiktigt röra på honom men så fort vi rör hans huvud så visar sig en stor pöl med blod på golvet och han vaknar till liv. Det första han vill göra är att klättra upp på stegen igen och sätta fast lampan som sitter löst och kan falla på oss när som helst men vi ber honom ligga. Tillslut kommer iallafall ambulansen och vi tar en paus med lunch och beslutet om att Gustaf i min klass ska ta över A-Foto de kommande 2 dagarna godtas. Resten av dagen flyter på ordentligt bra, alla har kul och det är nog den bästa inspelningsdagen även ifall en hel del av bilderna blev tvugna att flyttas till söndagen.

Söndagen är lång, söndagen är stressig, söndagen är hysterisk och ingen lyssnar riktigt på mig. Tiden är knapp och jag försöker berätta det gång på gång men folk slår dövörat till. Även ifall dagen inte riktigt går som jag velat så har jag typ hittat min plats på inspelningen, vilket jag inte hade på fredagen. 2 Musikvideor på samma dag är ju inte en barnlek liksom och Gustaf får köra axelkamera med en RED på förmodligen närmare 40 kilo i cirka 12 timmar, men oh så bra han gör det och med hjälp av hans vapendragare Björn. I slutet av dagen får jag många gånger höra hur duktiga vi är så det får ju allt att kännas mycket bättre. Så visst, en bra dag trots att den verkligen tog på krafterna.

Hela denna vecka har jag inte haft några krafter, vi hade en regi-övning på onsdagen och torsdagen och jag gjorde ett så dåligt jobb och det vet jag om, men jag brydde mig inte och jag bryr mig inte. Jag lärde mig av övningen och det är väl huvudsaken i slutändan? Fast jag fick regissera mina lärare, de förmodligen svåraste skådespelarna att regissera någonsin 😛 förmodligen eftersom att de försöker att göra motsånd till viss del så att vi ska lära oss något. Jag sög, men det är okej… För denna gång.