You want me to act like we’ve never kissed, you want to forget; pretend we’ve never met , and I’ve tried and I’ve tried, but I haven’t yet…
You walk by, and I fall to pieces.
..
Who would dare to love again?
If all cuts and every burn would awaken
and open wide the wounds again.
Who would dare to love again, my friend?
I’m a whisper in your snowstorm,
veiled in a dream shadowing suns.
But if I could shed my armour,
and lay in your arms.
Sink in your death, pass through to you.
I could dare to love again.
Even if the world awakened the pain,
lashing out pulling me down back in.
I could dare to love with you, my friend.
Maybe it’s not enough
Maybe this time it’s just too much
Maybe I’m not that tough
Maybe this time the road is just too rough
To take me home
BREAKDOWN
Inte skrivit på ett tag, men ja… Vad ska jag skriva? Inte hänt så mycket, hade typ ett känslomässigtbreakdown. Förstod att jag måste flytta hem till mina föräldrar i sommar, klarar inte av det. Hjälpte inte heller att jag fick 2 erbjudanden om lägenheter samma dag..
Jag vill bo i en egen lägenhet, inte hemma hos mina föräldrar. Kommer inte klara det. Men för att kunna bo i en egen lägenhet måste man ha ett jobb, en inkomst. Det har ju inte jag… än..
En dag som är min
Jag fyllde år igår :), 21 , det var en trevlig dag. Dagen spenderades med vänner, jag fick 4 presenter, 3 av dem var ätbara och den sista var en ”min”, alltså ett ”facial expression” xD haha! Senare på kvällen var vi några som hade pyjamas party 🙂 det var kul, vi lyssnade på gamla hits från 90-talet. Sen gick jag hem och blev helt skev :/ jag vet inte varför. Frågade någon en fråga som egentligen inte är jätte relevant för mig, fick svar som plötsligt kändes relevanta, krossade en vägg byggd av ett antagande som slutligen bildat en liten förhoppning, eller snarare nyfikenhet.
En tanke som var fin.
Det blev bara dumt tillslut och jag fick skämmas, eller jag gjorde det. Det blev så.
Jag är nöjd, varför ändra en situation man är nöjd med och mår bra av?
Imorgon åker jag hem till Övik. Sista gången innan jag inte kommer tillbaka till Molkom för att bo mer. Jag kommer sakna Molkom, men jag är inte menad att bo i Värmland. Det jag kommer sakna är kursen, mina vänner och inte stället 😛
???
– Jag har räknat ut att det är 2 p-piller kartor tills vi slutar. Säger Anna Svart.
Men va!? Det kan inte vara sant, hur kan det gå så otroligt snabbt. Hur kan det vara så fruktansvärt kort tid kvar? Vad händer sedan? Kommer vi träffa varandra snart igen? Vilka kommer faktiskt jobba med film efteråt? Vart leder stigen härnäst? Frågorna är oändliga och för stora.
Men det är okej, vi är unga och vi får ställa stora frågor. Det är okej att vi inte har framtiden perfekt utplanerad. Eller är det de? Varför bryter vi då ihop för att vi inte har lägenhet & jobb efter vi gått klart här? Varför blir vi då förvirrade av alla oändliga skolor vi kan söka till? Alla länder vi kan flytta till. Vad händer med alla par? Är det dessa människor jag kommer träffa på återföreningen om tio år eller är det nya?
Jag tror jag försöker sluta fråga mig allt detta, och sover på saken istället.
förlåt..
Jag har gjort något dumt.
Jag har gjort någon ledsen.
Jag har tryckt ner någon på marken när denne redan låg ner.
Utan att riktigt veta om det, fastän det var så uppenbart.
Men dimman var så tät, jag såg inte vad jag gjorde.
Jag vill göra allting bra igen, jag vill laga allt.
Jag vill plåstra om dig, hålla om dig och finnas där.
Jag vill reparera, jag vill bygga.
Jag vill inte förstöra, jag ville aldrig det.
Men jag är så klantig, en elefant i en porslinsaffär?
Det blir så fel ibland, jag är så konstig, missanpassad?
Det följer med på köpet, inlagd i en jobbig plastförpackning.
Det är svårt att få bort plasten, men när man väl kommer till insidan
tror jag att man tycker att det var värt det, trots allt.
your warm arms
I’m miles from where you are,
I lay down on the cold ground
I, I pray that something picks me up
And sets me down in your warm arms
