Det är många som sagt till mig att det känns bra att vara vän med mig eftersom att det är en vänskaps som inte alltid behöver underhållas, att den personen vet var den har mig och jag vet vara jag har honom eller henne.
Så känner jag med många. speciellt många från grundskolan. Jag vet var jag har dem och träffar dem när jag är hemma och ibland ringer dem till mig, jag är tyvärr inte en sån som ringer. Jag har faktiskt en liten telefonrädsla med, nog för att jag kan tjattra i hundra år med dem jag känner riktigt bra men jag tycker att det är småläskigt att inte kunna se dem jag pratar med eller att jag ska haka upp mig, sen har jag lätt för mig att byta röst och inte riktigt veta var jag ska börja och sluta prata heller så det slutar med att man pratar i mun på varandra 😛 …
Sen finns det ju de vänskaper som måste underhållas. Vissa blir paranoida när man inte ringer varje dag eller tror att de gjort något fel när man inte orkar hänga med på bio. Visst förstår man sånna med men ååh vad man känner sig otillräcklig då. Jag är lite av en ensamvarg och trivs riktigt bra med att sitta ensam på mitt rum och läsa, kolla på film, hänga vid datorn eller städa en hel dag och sen finns det dagar då jag blir nästintill deprimerad då jag är ensam och då kan det ju vara skönt att ha någon att umgås med.
Ännu en gång har jag skrivit ett ganska meningslöst inlägg ihopp om att förstå människan bättre.
Misslyckades ännu en gång, det är nog omöjligt att lösa ett sådant mysterium.
Ps. Jag har inga pengar…
