Jag har inte varit aktiv på internet den senaste dagen, har kikat och så men inte kännt att jag velat skriva något, det är för att jag igår vid ungefär 18 tiden fick veta att min farfar gått bort. Tror att de senaste timmarna är de enda timmarna jag inte gråtit sen dess och det är nog helt enkelt för att jag inte tänkt på det, försökt att tänka på annat. Så fort jag tänker på det och analyzerar det så att ord som aldrig och borta kommer upp i mitt huvud så får jag en ångestattack och får nästan svårt att andas.
Som tur har jag Robin <3 och så fort jag vet att han är i närheten så mår jag bra och kan även tänka på annat. Men nu har jag iallafall skrivit vad som hänt så nu känns det lite bättre och jag hoppas att jag ska må bättre imorgon och nästa vecka när skolan börjar. Så att jag inte behöver fortsätta gå runt såhär och typ vara försiktig med vad jag ser och tänker.
Jag saknar min farfar, man brukar ju alltid få höra att folk ångrar att de inte träffat sina älskade mer när de väl går bort och för mig är det inte annorlunda. Jag vet iallafall att han har det bra och slipper lida nu.
Och jag hoppas min söta lilla farmor kan ta sig igenom detta så smärtfritt som möjligt.
Och min pappa och hans syskon.
Det känns som att jag ska vara ledsen för evigt nu, som att jag bara kommer gå och vänta på nästa dödsfall och det får jag såklart ännu mer ångest av, man kan inte leva så. Så jag ska försöka le, skratta åt de små sakerna och minnas de fina minnena av Kalle Anka, Vackra håret, Jazzfarbrorn, Festprissen och Rimm-mästaren.
Min farfar <3
It is foolish and wrong to mourn the men who died.
Rather we should thank God that such men lived.
