Nu är man hemma i norrland och här ska jag ju vara i minst 2 månader. Det känns jätte konstigt, har precis kommit hem från en lång bilresa på cirka 140 mil och en av de första sakerna jag får höra är att jag blivit fet 😛 …. Hur kul är det på en skala från 1-10, knappt en etta faktiskt.
Packar ner mitt internatrum i lådor, flyttar hem på fredag. Förhoppningsvis bara över sommaren, jag hoppas verkligen att jag kommer in i tvåan och får flytta hit igen 🙂 .
Det har varit ett jätte fint år och jag har ingen aning hur jag ska beskriva det utan att låta överemotionell och utan att det ska låta klyschigt, men det har verkligen varit ett av de bästa åren i mitt liv. Har träffat underbara människor och lärt mig massor. Har i läxa att skriva typ 5 manus på typ 15 dagar eller så, sjukt stressigt haha, har börjat på ett typ.
Men jag ska försöka klara det!
Nu ska jag ta paus i packningen, fortsätter typ imorgon…
Här är något jag aldrig trodde jag skulle få höra/läsa, men allas våran favoritbloggerska Isabella (BlondinBella) Löwengrip har tänkt sig att köpa upp ungefär halva Örnsköldsvik innan hon fyllt 30 och igenom detta konkurrera ut Foppa Forsberg.
Detta skriver hon i ett av hennes senaste blogginlägg.
Jag vet faktiskt inte om jag ska skratta, gråta eller nicka till och säga ”aaah”.
Självklart är Isabella en tjej med grymt självförtroende som inget annat vill är att tjejer ska känna detsamma och må bra och det är ju en fantastisk förebild för tjejerna i vilken stad som helst. Men jag vill gärna veta, vad har Bella tänkt att göra för våran lilla stad? Bara investera eller faktiskt bidra med något?
Allting sammanfattades i en mening som man kan ta på vilket sätt som helst, så jag ska inte döma förens jag fått höra med men min första reaktion var att Isabella tänkte att Övik var möjlig att köpa, en liten skitstad som inte bryr sig ett skit om vad som händer med den. Ett föremål och inte ett hem med ett hjärta. Det var lite tråkigt, Övik som vilken stad som helst blir inte din igenom att ge pengar eller köpa. Man måste vinna vårat förtroende med och våran beundran och det är inte heller något man kan köpa.
Jag har alltid undrat varför eller hur man kan bli kär?
Hur kan denna känsla framkallas? I really don’t get it.
Plötsligt står personen där, någon man just träffat eller någon man kännt i flera år och ett tu tre så lyser dem i ett helt nytt sken. Plötsligt så har de en sådan makt över en och förmodligen anar dem inte ens det.
Hur kan en person få det att pirra i magen och fräta i bröstkorgen på ett sådan grymt sätt?
Hur kan en person få en att faktiskt känna ett organ som det inte är tänkt att man ska känna?
Eller en ännu större fråga, hur kan en känsla vara så fantastisk men samtidigt bland det värsta man någonsin får känna.
En känsla man ibland skulle göra allt för att få leva utan men ändå håller fast vid för blotta livet.
Och sen då? Hur kan en sådan extremt stark känsla försvinna sedan?
Efter några år, månader eller kanske till och med veckor?
Ett köttsår läker väl aldrig? Det blir ett ärr.
Men vad ska man göra om man är med i kriget utan att få ett köttsår?
Man går ut i kriget utan att riktigt veta varför utan man går där med sin skinande rustning, i den glödheta solen på det tomma fältet täckt av sand och blod från krigare som fallit, krigare som gett upp. Någonstans vet man att man längtar efter det svidande hugget av att få ett köttsår. Man får möta många krigare som är ute av samma anledningar som en själv och troligen med samma rädsla, allt som behövs är ögonkontakt. Men ibland känner man inte hugget, ett hugg träffar en utan att märkas, smidigt och dödligt.
Plötsligt kommer någon framför en, ögonkontakten fångas och man känner hugget men krigaren släpper blicken. Du stannar upp och undrar hur en sådan stark känsla bara kunde träffa dig? Varför jag, en sån här börda ska delas av två! Man springer efter men blir ignorerad. Du drar ditt svärd och försöker att göra någon slags skada men krigaren har en sköld och det slutar med att du själv blir skuren och sårad för ditt svärd är trubbigt och krigaren är immun.
I slutändan är det ett krig emot dig själv istället och dina egna köttsår blir alltid infekterade.
Vad gör jag om dagarna nuförtiden tro? Jo, jag klipper filmen ”Om du såg mig” (fd. Heartbeats), kollar ständigt på thesims3.com och thesims.com för uppdateringar, kollar på vänner…. Ja, det är typ det.
Och för att göra saken bättre (och fortsätta på mitt förra inlägg lite) så åker typ alla dem jag vanligen umgås med härifrån. De åker hem allihopa, går på konsert eller nördkonvent.. JAG VILL OCKSÅ men som min mamma lärt mig så kan man ju inte göra allting här i världen, speciellt när man inte har pengar…
Påtal om min mamma så åkte hon till sjukhuset idag och kom hem med vetskapen att hon har en blödning i muskeln 🙁 jag hoppas inte att det är så allvarligt. Hon fick 5 tabletter för det men ärligt talat så är Örnsköldsviks sjukvård det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Det finns säkert jätte bra doktorer och sjuksköterskor i Örnsköldsvik men jag tror att de medvetet inte har vårdat någon i min familj.
Några exempel:
* Mitt ex bröt handen… Nu har han ingen knoge, efter behandlingen så sjönk den i princip in i handen..
* En kompis bröt tummen, nu har han något som liknar en stortå..
* Min mamma fick njursten och efter massa huxflux med mediciner och liknande så höll hon på att dö av blodförgiftning
* Jag fick utslag hela huden sommaren 07, fick gå till vårdcentralen 3 gånger, sista gången gick det rätt och då var det den enda sköterskan som inte var från Örnsköldsvik, hon var från England…
* En bekant till min mamma skickade sin man till sjukhuset för han hade så ont i magen, de sa åt honom att det var magsjuka, dagen efter var han död..
Jag har (nästan) inga andra fördommar förutom dem mot Örnsköldsviks sjukvård, but do you blame me?
Nu ska jag se film, tror jag ska se både Juno och Thirteen.
Okej det här är verkligen inte en av de bästa veckorna i mitt liv. Har varit deppad utan någon egentlig anledning, av en massa orsaker. Jag tycker att det är tråkigt att detta år ska sluta, jag längtar hem, jag är less på massa saker, jag har pms, jag har cirka 150 spänn kvar att leva på tills nästa fredag, jag stör mig på minsta lilla sak och för cirka en timme sen ringde min mamma mig och berättade att hon kanske har fått njursten igen och åker och träffar en doktor vid tre.
Definitivt top tio av sämsta veckor i mitt liv.
Jag hoppas att min teori om att ”ur skit växer blommor” fortfarande stämmer för isåfall kommer det hända mig något riktigt bra snart…
Det är många som sagt till mig att det känns bra att vara vän med mig eftersom att det är en vänskaps som inte alltid behöver underhållas, att den personen vet var den har mig och jag vet vara jag har honom eller henne.
Så känner jag med många. speciellt många från grundskolan. Jag vet var jag har dem och träffar dem när jag är hemma och ibland ringer dem till mig, jag är tyvärr inte en sån som ringer. Jag har faktiskt en liten telefonrädsla med, nog för att jag kan tjattra i hundra år med dem jag känner riktigt bra men jag tycker att det är småläskigt att inte kunna se dem jag pratar med eller att jag ska haka upp mig, sen har jag lätt för mig att byta röst och inte riktigt veta var jag ska börja och sluta prata heller så det slutar med att man pratar i mun på varandra 😛 …
Sen finns det ju de vänskaper som måste underhållas. Vissa blir paranoida när man inte ringer varje dag eller tror att de gjort något fel när man inte orkar hänga med på bio. Visst förstår man sånna med men ååh vad man känner sig otillräcklig då. Jag är lite av en ensamvarg och trivs riktigt bra med att sitta ensam på mitt rum och läsa, kolla på film, hänga vid datorn eller städa en hel dag och sen finns det dagar då jag blir nästintill deprimerad då jag är ensam och då kan det ju vara skönt att ha någon att umgås med.
Ännu en gång har jag skrivit ett ganska meningslöst inlägg ihopp om att förstå människan bättre.
Misslyckades ännu en gång, det är nog omöjligt att lösa ett sådant mysterium.
Ps. Jag har inga pengar…
Idag gick jag upp vid nio.
Sen gick allting utför.
Jag och Per skulle spela in ljud till hans film men det slutade med att vi satt och lekte med hans fot….
VI SATT OCH LEKTE MED HANS FOT!? Jag tror att vi börjar bli lite uttråkade.
