I Rymden Finns Inga Känslor recension
18-årige Simon delar lägenhet med sin bror Sam. Simon som har Aspergers kräver ett fast schema där allt måste vara sig likt vecka efter vecka. Förändringar är något han bara kan hantera i små doser och när allt blir för jobbigt gömmer han sig i sitt rymdskepp (En tunna) och åker till rymden, för där finns inga känslor.
När Sam blir dumpad av sin flickvän och går in i en mindre depression spricker hela tillvaron för Simon. Han ger sig själv i uppdrag att hitta en ny flickvän till Sam, men med sin sociala inkompetens blir det inte enkelt, Simon vet ingenting om tjejer och kärlek
– SF
Jag hörde först om den här filmen när jag, November förra året, surfade in på film i västernorrland för att se vad som hände i mitt län medan jag bodde i värmland. Då läste jag handlingen, tittade på bilderna och fångades direkt. Jag tyckte också att det var smart att det lanserades en novellfilm innan långfilmen kom ut och blev ännu gladare när novellfilmen visades på Göteborgs filmfestival som jag skulle till och när jag såg den så älskade jag den.
Så i lördags var det äntligen dags för mig att se långfilmen och eftersom att jag hade så höga förväntningar så hade filmen mycket att förlora. I början av filmen kände jag mig faktiskt riktigt besviken och svalde hårt i ångest, jag ville ju så gärna tycka om denna film men tänkte inte ljuga om jag inte gjorde det. Anledningen till att jag var besviken var för att det hela kändes som en segare version av novellfilmen. Det roliga sköna tempot i novellfilmen fanns ju inte längre eftersom att det fanns 1 extra timma att fylla ut. Så i början var jag lite besviken men tyckte inte illa om det. Jag tyckte också att Simon och Sams föräldrar var o-realistiska, det kändes som att de inte kände Simon och verkade inte bry sig om honom överhuvudtaget. Om de levt ihop med honom i 18 år så borde de veta att de inte kan muta honom, osv. Om man ska analysera så kan det ju vara så enkelt att det alltid varit Sam som tagit hand om Simon, men så tänkte inte jag.
Tillslut var det som att få se extended version av sagan om ringen, fast med extra mycket fint material. Det fanns helt nya scener med ett extremt djup som inte novellfilmen hade. Novellfilmen var rakt igenom en feel-good film som gjorde mig glad med en fin tår i ögat för att allt var så fint, i denna film fanns det så många djupare grader, man fick se andra sidor av karaktärerna helt enkelt och det gjorde demtredimensionella. Det fanns ju också helt nya karaktärer! Ärligt talat så var dessa scener bättre än scenerna i novellfilmen. Den här filmen har sjukt charmig dialog, intressanta karaktärer (Speciellt Jennifer som är en av de skönaste karaktärer jag sett i svensk film), jättemysig och personlig scenografi och i många fall ett väldigt nytänkande foto. Det fanns många delar av scenen vid den romantiska kullen som var så sjukt bra tajmade, fotomässigt och manusmässigt.
Jag vet inte vad mer jag ska säga. Jag vill lätt se denna film på bio igen, men har inga pengar. Den var riktigt fin och med mina extremt höga förväntningar så hade den kunnat misslyckas hårt i mina ögon, men det gjorde den knappast. Se den!
P.S. Slutet hintar på att det kanske blir som jag hoppades att det skulle bli i novellfilmen 😉
Citizen Kane…
Robins kommentar till att jag måste se citizen kane på min filmkunskap kurs, ”Fan vad tråkigt du ska ha nu”.
Ja det ska jag :(, världens mest överskattade film. Och sen så finns inte ens filmen med i filen jag ska se. Suck! Så vad ska jag göra nu då Sjukt drygt att behöva flytta fram tråkigheterna :p
Darren Aronofsky – Black Swan
Den fantastiska trion är tillbaka :D! Darren Aronofskys nya film är här, en av mina absoluta favorit regissörer! Och ännu mer perfekt blir det, för som vanligt så komponerar Clint Mansell musiken och Matthew Libatique fotar!
AWESOME!
Skådespelare med konstig kroppsbyggd?
Har ni som jag sett filmen [REC] och sedan sett varelsen i slutet och tänkt ”Hoppas för tusan att det där inte är en riktig människa”.
Vet ni vad? Det är det!!!!
Det är en man vid namn Javier Botet som spelar.
Uscha, att vara så smal. Men det är väl bra för filmvärlden.
I amerikanska remaken spelar en av mina favoriter Doug Jones! <3
Ser ni en maskerad person i en film som spelar riktigt bra så är det troligen han :).
Recension: AVATAR
Jake Sully (Sam Worthington), en gammal marinsoldat som blivit rullstolsbunden, får ta sin brors plats i ett projekt, när hans bror blir mördad. Hans bror var forskare och skulle ingå i ett projekt på månen Pandora. På Pandora finns en slags metall som kan rädda Jorden från att dö, kruxet är att på den platsen där metallen finns som mest ligger en av urinvånarnas städer. Arten kallas Na´vi och anses vara en art lik människan fast primitivare men fysiskt sett mycket starkare och längre.
Jake Sullys bror fick en avatar odlad efter sig, en avatar är en kropp gjord av både mänsklig DNA och DNA från Na’vi och eftersom att Jake och han var enäggstvillingar så stämmer deras DNA och Jake kan på så sätt även han styra denna avatar. Jakes jobb blir väldigt snart att igenom att faktiskt umgås med Na’vi, lära sig av dem och försöka få deras förtroende för att senare få dem att flytta. I gengäld ska han få sina ben fixade men saker och ting blir inte riktigt som Jake tänkt sig och han börjar undra vilken av hans nu 2 kroppar som egentligen är avataren..
Detta måste vara årets om inte mitt livs mest hypade film. Vart jag än gick så tycktes jag få ta del av hypen, igenom affischer, trailers och det eviga snacket om filmen. Vilken umgängeskrets jag än umgicks i så fanns alltid den där personen som tycks leva för att få se denna film. En sådan mäktig hype att jag så fruktansvärt lätt skulle kunna bli besviken, men det blev jag inte. Jag hade hört att kritiker på en förhandsvisning sagt att de inte kunnat se vad som var 3D och inte och det är faktiskt sant ibland, vissa saker ser verkligen riktiga ut och om det inte gjorde det först så vänjer sig ögonen och sinner på något sätt så att allting väcks till liv, om inte jag tyckt om handlingen så hade iaf mina ögon en fest, vackert!
Jag ska vara ärlig, efter cirka 20 minuter av filmen så visste jag att jag ville se den igen så fort som möjligt och detta har bara hänt med en film tidigare = sagan om ringen. Vilket är roligt eftersom att jag och min bror diskuterade innan om ifall den var bättre än sagan om ringen eller ej. Nej, det är den kanske inte, men det kanske jag säger för att det känns som att jag har ett känslomässigt band med sagan om ringen. Vi kan säga att denna film är som sagan om ringen, fast ute i rymden så den kanske är lika bra? Enligt mig.
Handlingen är kanske inte jätte nyskapande, Pocahontas liksom fast i framtiden, men det är ju en historia som aldrig riktigt blir gammal. Kärlek är ju trots allt det största som finns, kärlek i alla former. Jag berördes mycket av Na’vis kärlek till deras hem och naturen och på det sättet är de oskyldiga och får ganska snart hela publiken att hålla på dem om det skulle bli ett krig, vilket det blir och Jake får frågan hur det känns att överge sin art och vid just den punkten har nog hela publiken övergett sin art, utan att dem kanske vet om det.
Filmen har ju egentligen upp frågor om hur vi faktiskt behandlar människor som är så lika oss själva fastän vi inte inser det. Människor har igenom alla tider stormat in i länder, städer och tagit folks hem utan att inse att vi är samma. Jag menar även Na’vis blod är rött.
Faktiskt Fantastisk, rak igenom.
Ett intryck även ifall den inte rört mig lika långt in som andra filmer har.
Prinsessa
Vi får följa Maja och hennes kamp att förverkliga sina drömmar under sista terminen på gymnasiet, delvis filmat genom Erikas dokumentärkamera. Det är en komisk skildring med tragiska inslag.
Fördomarna man möts av när man har ”fel” utseende. Svårigheterna att hitta en egen identitet mellan en egocentrisk mamma och en likgiltig pappa. Den försiktiga förälskelsen till Alex, en snygg, populär till synes ouppnåelig kille i teatergruppen. Men under en resa till Stockholm får Maja veta att även Alex bär på hemligheter och besvikelser…
– SF
Anna Svart och jag fick se några få klipp + en trailer för denna film när vi var på drömfabriken tidigare år och vi fick även höra regissören Teresa Fabik och 2 av klipparna prata om post-produktionen för filmen. Har för mig att de först visade trailern och när den var slut så lutade jag mig mot Annas öra och sa ”den måste vi se, den verkar jätte bra” och Anna höll med mig. När jag köpte en vecko revýn tidning så såg jag att man faktiskt kunde få gå och se en smygpremiär av filmen gratis om man skickade in ett sms och visade upp biljetten på mobilen i kassan så självklart gjorde vi det! Anna och jag satte oss ner och vi grät, log, var sura och skrattade.
Kommer ihåg när jag såg filmen hip hip hora, det var ett tag sedan och då var man väl typ 15 år har jag för mig och igenkänningsfaktorn var hög och så var det nu med, även om jag just nu inte har drömmar om att vara en prinsessa så handlar ju faktiskt filmen inte om det, bara lite underliggande kanske. Filmen handlar om att ha drömmar och att nå mål och det vill ju alla, jag är verkligen inget undantag.
Zandra Andersson som spelar huvudrollen Maja gör en fantastiskt insats, det var länge sedan jag såg en så äkta skådespelerska på svensk film som inte hållt på i typ 100 år. Jag måste springa och äta nu men trots att titeln av filmen enligt mig är ganska dålig då jag känner mig tvungen att varje gång använda raden ”vet att titeln är lite fånig men det är inte alls det de handlar om” så är filmen jätte bra, den är så grymt äkta att det verkligen känns. Teresa Fabik, du är grym (och självklart alla andra som varit delaktiga i filmproduktionen 😉 !)
Inglourious Basterds
Under det första året av den tyska ockupationen av Frankrike tvingas Shosanna Dreyfus (Mélanie Laurent) bevittna avrättningarna av sin familj, ledda av nazistöverste Hans Landa (Christoph Waltz). Shosanna lyckas fly och beger sig till Paris där hon skapar sig en ny identitet som biografägare.
På annat håll i Europa arrangerar löjtnant Aldo Raine (Brad Pitt), med hjälp av en grupp judiska amerikaner, en serie snabba och chockerande hämndaktioner mot tyskarna. Gruppen, som blir känd hos fienden som ”the basterds”, möter den tyska skådespelerskan tillika spionen Bridget von Hammersmark (Diane Kruger) och de förenas i målsättningen att störta ledarna för det Tredje riket. Fler öden sammanstrålar bakom en biografridå i Paris, där Shosanna skissar på en egen hämndplan …
//SF
När jag hörde att några klasskompisar skulle iväg på bio igår för att se denna film hoppade jag på, både för att jag ville se film och för att jag ville komma iväg från Molkom litegrann. Sen så tycker jag att Tarantino är helt okej, Kill Bill filmerna gillar jag sådär, mest andra delen. Jag hade ingen aning om vad filmen skulle handla om utan visste typ bara att Brad Pitt skulle vara med och att 2 av mina lärare gett den höga poäng, bland annat A.P.
Även fast jag hade en extrem huvudvärk så ångrar jag inte att jag satt och mådde piss i biosalongen under nästan 3 timmar för det var det värt för att se denna fina film på bio!
Vad ska jag säga? Underbar dialog, bra musikval och en skön historia utan något onödigt våld utan snarare våld som man nästan tycker om eftersom att man känner med karaktärerna som utför det. Vackert foto och utmärkt scenografi, ja mycket möjligt kan detta vara Quentin Tarantinos ”mästervärk”.
Wristcutter: A Love Story
Zia (Patrick Fugit) bestämmer sig en helt vanlig dag för att rå-städa sin lägenhet och sen skära upp handlederna. Det han kanske hoppades på skulle vara himlen är istället en värld dit alla som tagit livet av sig, på ett eller annat sätt, hamnar. Ett riktigt skit ställe är vad det är så de flesta ångrar att de tog livet av sig men de vågar ju inte göra det igen för då lär man ju hamna på ett ännu värre ställe.
Zia träffar på massor av nya personer och även en gammal bekant som berättar att han flickvän tagit livet av sig. Han ger sig ut på en resa för att leta rätt på henne och på vägen träffar han tjejen Mikal (Shannyn Sossamon) som precis kommit dit av misstag och hon hon letar efter någon hon med.
Okej, kolla titeln säger jag bara.. Jag var helt beredd på att detta skulle vara en riktig emo-film, men det var det inte! Det var en riktigt bra film på en jätte bra idé. Fyfan vad drygt att ta livet av sig och hamna på ett skitställe där allt hopp är försvunnit och man inte ens kan le + som jordgubben på toppen så har alla andra där också tagit livet av sig.
Härligt skruvad film med ett enligt mig ganska orginellt manus och jag var tvungen att trycka på paus så fort någon kom in i mitt rum eftersom att jag inte ville missa något. Lite smått komisk drama film med ett underbart slut! Bravo, säger jag bara. Varför får inte denna film en femma? Jag vet inte, den var snyggt fotad, bra färgkorrad, hade härliga karaktärer men man blir ju faktiskt lite stel när typ ingen ler under hela filmen, hur härlig den än är. Största anledningen, den känns inte ända in i hjärtat efteråt.