Simon och Ellen som karaktärerna Theodor och Figuren i min film.
Imorgon är sista inspelningsdagen, jag är taggad men också stressad.
Det har nog inte varit såhär stressigt inför en filminspelning förut.
Theodor & Figuren, filmkaraktärer
Allehanda
Idag stod det om min blogg på Örnsköldsviks allehanda hemsidan. Det är kul 🙂 var en trevlig intervju igår, även fast vissa saker som skrevs kanske inte var helt rätt xD haha men jag antar att det är jag som pratar snabbt och slöddrigt, för Strindberg hade ju varit kul att snacka om på en fest men det har vi inte hunnit göra ännu 😉 hehe… Tror jag.
Nu har jag inte längre någon fotograf till min film iaf, det är ju…. Kul. Jag har hört att det ska vara ganska bra att ha en fotograf till sin film 😛 så det är lite tråkigt att jag inte har någon sådan….
Nu måste jag ragga en ny men det finns ingen som har tid 🙁 …!
Oh the ångest!
I Taket Lyser Stjärnorna
Filmen handlar om 14 åriga Jenna som är som vilken tonårstjej som helst, tyvärr har hon dock hamnat i det ordentliga umgänget och har lite av en pluggis eller nördstämpel. Skolan är dock inte det enda Jenna måste se till att sköta just nu utan hemma ligger även hennes cancersjuka mamma som hon är tvungen att ta hand om. Inte nog med det så är hon kär i Sakke med, en av skolans snyggaste killar och han vet inte ens vem hon är. Tillslut blir dock Jennas mamma så sjuk att de är tvugna att flytta hem till hennes mormor.
Jennas mormor bor granne med skolans populäraste tjej Ullis (även kallad Ullisknullis i boken). När Jenna går ut med soporna en dag så råkar hon på en full Ullis och de börjar prata, hon blir sedan bjuden in till festen och får en chans att vara med det coola gänget ett tag och för första gången visar Sakke ett intresse för henne och hon blir kompis med Ullis. Frågan är, vågar Jenna släppa in dem i hennes just nu allt för krångliga liv?
Den här boken fick vi läsa i skolan när jag gick i 2an. Sedan fick vi också i uppgift att filma två sidor ur boken, det var nog en av de jobbigaste uppgifterna vi fick under hela min gymnasiegång, men boken var såklart jätte bra och det är filmen med. Nog saknar jag vissa saker. Jag saknar mer av Jennas känslor i skolan, Jenna hatar ju Ullis i början och hon är väll ändå mer kär i Sakke, i filmen så struntar hon nästan i honom.
Nog om det, jag och Anna ville jätte gärna se denna film eftersom att vi båda håller med om att boken är suverän, förmodligen en av Sveriges bästa tonårsromaner enligt mig. Vi missade den under festivalen så vi fick köpa biljetter utanför festivalen. Känslorna är väldigt ärliga och det är i princip såhär vardagen ser ut när man är 14. Filmen tog fram många känslor, man fick skratta mycket och framförallt med Jenna och inte åt filmen. Som tittare fick man en väldigt nära relation med Jenna och sånt är ju helt fantastiskt. Gissa om jag grinade massor till denna film med, o herre jisses. Ja vad kan jag säga, jag hoppas att många ungdommar bestämmer sig för att se denna film, det är den verkligen värd. De har ändrat slutet på filmen tror jag, kommer inte riktigt ihåg att det var såhär i boken men det var helt klart ett godkänt slut.
Patrik 1,5
Filmen handlar om paret Göran och Sven som är gifta och precis har köpt ett hus i ett trevligt familjeområde fullt av vanliga svensson familjer. Vad är då deras nästa steg? Att adoptera! Efter att ha skrivit in sig hos en adoptionsbyrå och blivit godkända får det dock sedan veta att tyvärr finns det inga barn tillgängliga, det är nämligen inget värdland som vill att homosexuella ska få adoptera deras barn.
Men plötsligt en dag får paret de fantastiska nyheterna att det finns ett barn som bara väntar på dem! Patrik som är 1,5 år och som verkligen behöver en kärleksfull familj eftersom att han kommer från en problembakgrund. Göran och Sven börjar genast att inreda barnkammaren och göra sig redo för deras nye son och när dagen till all ära kommer så är något verkligen fel. Det enda som kommer emellan både Patriks och parets lycka är ett komma! Det skulle nämligen stått Patrik 15 år!
Jag såg denna pjäs när jag var runt 10-12 år något och tyckte då att den var väldigt bra och underhållande. När jag fick eta att det skulle göras en filmatisering på filme så blev jag väldigt glad. Nog att pjäsen var riktigt bra men sen har jag också en förkärlek för homosexuella män. Jag visste ju redan innan att detta var en lättsam komedi, alltså ingen film som jag skulle prisa i all oändlighet efteråt men en film jag skulle gå och se, skratta åt och sedan komma ut ur biografen/samlingssalen whatever, med ett glatt humör.
Jag hoppades på att den skulle vara bra men hade inga enormt stora förväntningar på filmen och jag blev glatt överasskad. Skådespelar prestationerna var kanonfina och man fick både bli lite sorgsen och känna empati men också såklart skratta rejält, speciellt åt Torkel Petersson som nog aldrig gjort mig besviken när det gäller komedi. Ett + i kanten är förstås att trots att denna film trycker på de ”roliga” punkterna när det kommer till homosexuella killar så känner jag personligen att de också sattes i ett rättvist ljus. Helt klart en av solstrålarna i veckan och jag ser fram emot att köpa filmen sedan 🙂 .
Everything is Fine / Tout est parfait
Filmen börjar (nästan) med att vi ser 16 åriga Josh försöka att slå in sin kompis dörr, när han sedan får upp dörren märker han till sin förskräckelse att hans kompis har hängt sig och inte nog med det så har även hans tre andra kompisar tagit livet av sig samma dag.
På begravningen träffar han flickvännen till en av hans kompisar, Sasha. Han blir ganska snart kär i henne men döden av hans vänner tynger honom fortfarande och deras minnen återkommer allt oftare och oftare. I filmen får vi följa Josh och hur han hanterar denna jobbiga situation och ensamheten som kom på köpet.
Okej, jag och Anna skämtade mycket om att detta säkert är en riktig emo/skate film. Grejen är att det är precis vad det är. Två timmar av sorg, tråkighet, tidshopp som man har extremt svårt att hänga med, död, ungdomligt förvirrande kärlek och lite mer tråkighet. Filmen är inte det värsta jag sett men eftersom att jag och Anna kunde ha festat med resten av våra kompisar under dessa två timmar så är det ju lite tråkigt att den inte vad den kunnat vara.
Trots detta så är relationerna i denna film överasskande äkta och skådespelet är bra, dock kan jag inte riktigt avgöra det eftersom att filmen är på franska. En film om att vara ung, feg, förvirrad och inte riktigt veta vad man vill hela tiden. Men om vi går till det faktum att man helst vill svepas iväg till en annan värld när man ser film så är denna film ingen höjdare, detta är tyvärr sådant man ser varje dag. Nu menar jag inte är en stor grej med ungdommar som tar livet av sig men det är nog den enda faktorn som gör att detta inte blir ett fruktansvärt tonårsdrama som gjorts allt för många gånger.
Faintheart
Richard är en supernördig medelåldersman som spenderar dagarna med att lajva med resten av sina vänner som är i samma ålder, snacka star wars och även jobba på en IKEA liknande affär med samma position som han haft i urminnes tider. När han sedan missar sin svärfars begravning igenom att lajva så får hans fru nog och tvingar honom att flytta ut ur huset där dem bor med deras son Martin och in till sin kompis, som förövrigt bor med sin morsa.
Han försöker på olika sätt att vinna tillbaka sin fru på alla olika sätt, men när hon berättar att hon träffat någon annan så förstår han att det är allvarligare än han trodde och inte nog med det så skämmer han ut sin son igenom att fortfarande bete sig som ett barn, han förstår att han måste göra något drastiskt för att vinna tillbaka sitt livskärlek och hans sons förtroende.
I början trodde jag och Anna nästan att vi kommit till fel film, filmen inleds med krigare från medeltiden vandrades igenom en skog, riktigt snyggt filmat. Men sen så ringer en mobiltelefon och alla i publiken skrattar. Efter ett jag sett denna film vaknade verkligen nörden inom mig igen och det kändes så bra 🙂 . Detta är verkligen en film om att våga vara barn och våga ägna sig åt sitt intresse utan att skämmas.
En av de grymmaste sakerna i denna film var definitivt hur de lagt till världens mest episka bakgrundsmusik till en scen där Richard går igenom hyllorna på hans jobb, redo för strid, det visar att han inte bara är en ”krigare” på fritiden inom lajvandet utan han kämpar för sin kärlek och för sin son. Det stod på hemsidan att detta var en feelgood film och det är det verkligen, det är inte en fantastisk film men jag fick verkligen det jag ville utav denna film och det är ju alltid nice. En film som visar att man aldrig ska behöva ändra den man är för en person som blivit less på en, utan snarare förstå varför denna person faktiskt blir less på en. Söt film som gör mig stolt att vara den nörd jag är, hail to the geeks!
Revolutionary Road
Filmen handlar om April och Frank (Kate Winslet & Leonardio Dicaprio), ett medelklass par på 50 talet med 2 barn som bor i ett fint villaområdet och livet rullar på som vanligt. Frank jobbar i stan och April är en hemmafru som inte är helt nöjd med livssituationen som den är just nu. April föreslår att familjen ska packa ihop sina liv och börja om på nytt i Paris, en stad som Frank älskade när han var där och alltid har velat åka tillbaka till.
I början är Frank väldigt skeptisk men när han inser att det är vad familjen behöver och vad han verkligen vill så börjar hjulen att snurra. Frank och April annonserar nyheterna för deras vänner och skrattar åt deras reaktioner och är för första gången lyckliga. Men när Frank blir befodrad och paret träffar psykopaten John som ser rakt igenom dem, så frågar de sig vad de egentligen vill och vilka personer de verkligen blivit under åren som gått.
Jag erkänner, när jag såg den här filmen halv elva onsdagkvällen så var man ju ganska trött och efter att ha sett en så bra film som forbidden fruit så hade jag inte så höga förväntningar på de andra filmerna. Direkt efter att jag sett filmen så hade jag ingen aning vad jag kände, sista halvan var ren tortyr för mitt psyke och såklart var det den bästa delen. Hatar jag eller älskar jag denna film? Jag vet inte, jag måste nog se filmen igen. Sen jag såg filmen så har soundtracket etsat sig fast på min trumhinna så troligen älskade jag den biten.
Skådespelar prestationerna var fruktansvärt bra och psykopaten John spelad av Michael Shannon är en av de bästa karaktärerna jag sett på vita duken, solklara repliker! Frågan är, om jag bara har en känsla kvar som jag tycker är bra men inte kan sätta fingret på vad jag tycker är bra (förutom en enstaka karaktär, skådespeleri och soundtracket), var filmen och story verkligen så bra? Eller är jag bara besviken för att filmen inte riktigt gjorde sig rättvisa till den stora hypen? Jodå, nog är det en riktigt bra film, men kommer nog på plats 5 eller 4 av de 6 filmerna jag såg.
Forbidden Fruit / Kielletty hedelmä
Forbidden fruit är en finsk film som handlar om två tjejer, Rakel och Mary som vuxit upp på ett byliknande ställe som enligt min beräkning ligger cirka 60 mil från Helsingfors. Alla deras släktingar är strängt religiösa enligt den laestadianska (?) kristna tron. Vilket innebär att ingen alkohol, ingen dans till rytmisk musik och inget sex före giftemål, helst inte kyssar heller vilket resulterat till att t.ex Rakel har typ 10 syskon.
Marys äldre syster har brytit sig ut ur religionen och är inte längre välkommen hem till familjen och det lockar en dag Mary till att se storstaden med, hon ber Rakel följa med men hon vågar inte. Dagen efter är Mary borta och Rakel vet att hon tagit sig till Helsingfors för att se hur det normala livet ser ut. Resten av släkten ber Rakel ta sig dit och försöka locka tillbaka Mary men efter att ha sett hur ungdomslivet kan och ska se ut så undrar Rakel vilket liv som egentligen är det rätta.
Det här var den första filmen jag såg. När våran lärare tipsade om några filmer så var detta en av dem, jag visste direkt att jag ville se den och jag är väldigt glad att jag gjorde det. Filmen är enkel men säger ändå så mycket och förklarar att trots att vi i ”kristna Skandinavien” kan se konstigt på religioner från andra världsdelar så finns det många skruvade cirklar inom våra egna religionsa kretsar med. En film om att våga bryta sig ut, leva sitt eget liv och se världen och ifrågasätta den med jätte fina och mänskliga detaljer med hög igenkänningsfaktor.
När jag själv levt ett väldigt ”ordentligt” liv så kan jag faktiskt säga att jag verkligen känner igen mig i Rakel ibland och även Mary, vilket gör att jag tycker ännu mer om filmen. Fotot och soundtracket är även det fantastiskt men storyn har övertygat mig och jag köper filmen så snart den kommer ut. Förmodligen den bästa filmen jag såg på göteborgs filmfestival.
The Wrestler
Filmen handlar om brottaren Randy ”The Ram” Robinson (Mickey Rourke). Han är en medelåldersman som gör sitt bästa för att hålla sig fast vid brottningen trots att han någonstans redan insett att han börjar bli gammal, men brottningen är allt han har, annars har han ingen flickvän och hans dotter (Evan Rachel Wood) har han aldrig haft speciellt bra kontakt med vilket resulterat till att hon tycker allt annat än bra om honom. På vardagarna festar han, leker med grannungarna och går på strippklubb där han även passar på att ha deep talks med strippan Cassidy (Marisa Tomei) När han sedan efter en vild match får en hjärtattack och doktorn föreslår att han ska sluta med brottningen så bestämmer han sig att ge ett förhållande med Cassidy en chans och åter ta kontakt med sin dotter.
Okej, alldeles nyss såg jag filmen ”The Wrestler” av en av mina absoluta favorit regissörer: Darren Aronofsky, vilket självklart medverkat till att jag länge sett fram emot denna film, men som grädden på moset så spelade även min favorit skådespelerska Evan Rachel Wood huvudkaraktärens dotter. Kan det bli bättre? Jag hade såklart stora förväntningar och trots att det inte var ett mästerverk som t.ex The Fountain va enligt mig, så är jag inte besviken. Storyn är bra och trovärdig, Randy är helt klart en mänsklig karaktär och likheterna mellan Randy och Cassidy och draget om att ge dem samma personliga nämnare var genialt. För att inte spoila för mycket så säger jag att det helt klart är en sevärd film med bland annat fantastiskt foto och för att inte tala om den fantastiska musiken av mäktiga Clint Mansell, sista minuterna av filmen och musiken där (featuring Slash) är fantastisk, jag skulle kunna skriva en hel dikt om bara de sista minuterna, men synd nog är att det förmodligen bara är den stunden som faktiskt når upp till att vara ett mästerverk. Annars är det en solklar fyra! Förörvigt så gissar jag och Per på att hela filmen filmats med steadicam, inte lite sexigt.