Sen gick vi pigga människor till en klubb som heter Sabuy Sabuy och vi hade så sjukt kul! Jag och Linda dansade tills morgondagen grydde och det sjuka var att det bildades liksom en cirkel runt oss och vi dansade med massa ladyboys! Fick telefonnr från en woohoo ;D! Så söt hon var!

 

Efter det tog vi det jäkligt lugnt faktiskt, solade, badade och åt god mat. Bland annat på en jättefin restaurang som heter Classic Forest! Där beställde vi in helt sjukt mycket mat hahah! Rullade hem typ. 

 

Den 2:a januari åkte vi till Bangkok. Det var vi 13 pers i resesällskapet + mina kusiner. Vi shoppade mest och åt på Fuji som är ett japanskt ställe med bland annat sushi som jag jättegärna ville äta på och sen plötsligt stog vi bara där haha. Så himla gott det var! Brorsan David beställde in värsta steken med diverse tillbehör, han sa att det var bland den godaste måltiden han någonsin ätit. 

 

I Bangkok bodde vi på Bayioke Sky Hotel som är den högsta byggnaden i Thailand, iaf Bangkok! Så man såg ÖVERALLT därifrån! Dagen efter åkte vi hem mitt i natten och vi var så trötta efter all shopping. Jag hade ont i ryggen efter att ha gått och stått så länge så jag mådde till och med illa. Men första flyget gick bra och vi sov faktiskt igenom det mesta, iallafall jag. Robin däremot mådde ganska illa så det var synd om honom :(.

 

Sen fick vi vänta 7 timmar i Kina och det var ganska drygt, men vi shoppade lite tax-free. Massa choklad och present till Sandra. Sen sov vi lite med men det var fruktansvärt kallt på flygplatsen! Det är ju iskallt i Peking. -13 typ. 

 

Resan från Kina var fruktansvärd. Har inte varit så rädd på länge. 
De ropar ut att en i flyget är sjuk och de undrar om det finns någon sjuksköterska eller doktor på planet. Tänker att någon har ont i öronen eller mår dåligt och tänker sedan inte mer på det. Sen ropar de ut igen och avslutar med ”please, we need your help” så jag blir lite skraj och orolig. Sen ska jag gå på toaletten och ser då på vägen att en i vårat resesällskap stor och ser skiträdd ut och gråter. Jag förstår då att det är någon i vår familj som de pratar om. Innan jag går på toaletten så springer jag till pappa som sitter längre fram och säger att det är någon i vår familj som mår dåligt så att han kan gå och kolla för jag vågar typ inte ärligt talat. Går på toaletten och typ gråter, vet inte vem det är eller vad som hänt. När jag kommer tillbaka så berättar pappa att en i vårat sällskap har fått anfall. Hen har liksom svimmat och vaknar upp sporadiskt och får då anfall och bara skakar, så fruktansvärt. Tydligen hade hens partner blivit tillfrågad om de vill nödlanda, då flög vi över Sibirien… Så de tackade nej, man har ju ingen aning vad eller OM det finns sjukvård där vi landar där så det kändes bäst att vänta och se isåfall och kanske kunna vänta tills Sverige.

 

De fick läget under kontroll iallafall men jag vet ännu inte om hen mår bra, gruppen splittrades ju på Arlanda så att resten åkte hem till Övik medan jag och Robin åkte till Uppsala så man har varit lite orolig. Men det verkade vara bättre när ambulansen kom osv, men det var läskigt att INGEN visste vad det berodde på…

 

Iaf, känns ganska tråkigt att vara hemma i Sverige. Men man kan ju alltid åka tillbaka, och detta året ska bli awesome.