En gång när jag var 11 skulle jag och min familj gå ut och äta. Jag tror att det var under ett sommarlov men jag minns inte exakt. Vi hade svårt att komma överens om vart vi skulle äta, jag ville äta på kinarestaurang medan de övriga ville äta pizza. Envis unge som jag var (och är) gjorde jag som de flesta dryga ungar skulle göra, jag gnällde. Tillslut sa jag att de kunde gå och äta pizza, jag skulle stanna i parken och aldrig komma hem igen. 
Rätt-åt-mig så gick dem tillslut, hem är jag ganska säker på.

Jag bestämde mig för att sitta och sura ett tag och sedan började jag gå hem.
När jag skulle gå över den sista vägen mot mitt kvarter så ser jag hur en äldre man i en bil tittar på mig när han körde förbi och när jag gått halvvägs så hör jag någon ropa på mig. Kom inte ihåg vad han ropade men när jag vände mig om så stod den där mannen där med bilen stannad vid vägkanten. Sliskigt hår, skägg och uppknäppt skjorta. Han vinkade mot mig och sa sedan ”jag är snäll”, smart som jag ändå var så vände jag mig om och sprang för fulla muggar. Jag sprang som att benen skulle flyga av och av någon anledning så hade bilen som väntade på att jag skulle gå över startat motorn och tvärnitade. Varför undrar jag idag men jag kan jätteklart se deras chockade uttryck.

Jag hade ju inte så långt hem så jag sprang, sprang och låste dörren efter mig.
Har kvar en bild också av hur jag ser gubben springa längs vägen nedanför vårt kvarter med, för man kan se en bit av en infart längre ned. Vad som hände med honom har jag ingen aning om och jag vill inte ens tänka på hur mitt liv hade sett ut om jag gått fram till honom, hoppat in i hans bil. Vad som än hände med honom så påverkade dessa sekunder kanske minut mig de kommande 2 åren. När jag kom hem så vågade jag inte berätta något för mina föräldrar, jag frågade vars min lillebror David var och han var ute och lekte med våra grannar. Jag gick ut och berättade vad som hänt och med alla actionfilmer vi sett så fick jag rådet att hålla mig hemma i en vecka, sen var jag nog säker. Jag bad dem lova att aldrig berätta något men brorsan berättade såklart för mina föräldrar och jag skämdes. Jag vet inte alls varför men det får mig att förstå de våldtäktsoffer som skäms.

Mamma sa att det kanske bara var någon som ville fråga om vägen, hon hittade också på något om att hon sett hela händelsen och att mannen sedan sagt att han bara ville fråga om vägen men det förstod jag ju inte var sant. Logiskt kunde jag ändå tänka och kan än idag, vem stannar mitt i en väg och försöker fråga ett barn efter vägen med ett ”jag är snäll” och mammas oroliga reaktion på kvällen sa ändå att hon visste sanningen. Hon ville bara lugna mig och även om det inte hjälpte så hjälpte det att hon lärde mig att ALDRIG följa med främlingar i bilar och bara springa. Pappa däremot retade mig lite, för att det verkade som att jag trodde att ALLA äldre män var pedofiler. 

När sedan skolan började fick jag veta att vi skulle byta gympasal och skulle bli tvugna att gå dit, fick jag sådan fruktansvärd ångest då jag klarat mig ganska bra under sommaren. Vi fick i början ta in en fröken som gick med oss tjejer till gympasalen men det höll i 2-3 veckor. Resten av tiden var bara ångest, vissa gånger sprang jag hela vägen till gympan. De flesta dagar var jag sjuk då vi hade gympa och då började der märkas. Så min fröken föreslog på ett föräldramöte att jag skulle börja gå hos skolpsykologen samt kuratorn. Det hjälpte inte alls kan jag säga och psykologen tyckte jag var helt frisk, dessa möten gjorde bara att jag skämdes ännu mer. Iofs så sa jag att jag var rädd för att bli överkörd och att en klasskompis blev påkörd (hon klarade sig bra) var en perfekt anledning till min rädsla. Kanske var det därför inte psykologen hjälpte, men jag fick mest rita massa bilder och hitta fel i andra bilder..

Jag antog att jag skulle bli självkurerad från min rädsla när jag blev 15. För då ansågs man ju inte som ett barn längre, då kanske pedofilerna inte ville ha en. Men jag blev kurerad igenom att bli tvingad eller tvinga mig själv att gå på stan själv eller gå små bitar själv. Så efter cirka 1,5-2 år kunde jag gå själv med kompisar och sedan helt själv. Kommer inte ihåg så bra. Jag dock senare svårt att lita på människor, speciellt män. När det var som värst så misstänkte jag till och med min pappa, farfar och morfar.

Jag vet att jag verkligen inte har varit med om det värsta. Det kunde ha varit så mycket värre, men visst är det intressant hur man kan bli påverkad? Och ändå var det inte mig händelsen påverkade mest, utan det var nog min morfar. Mina föräldrar försökte ju peppa mig att gå ut men min morfar var väldigt orolig. När jag blev äldre så separerade mamma och pappa och mammas nya lägenhet låg mitt emot skolan, bara en väg emellan men så fort min mamma jobbade tidigt och morfar såg till att vi åkte till skolan så stod han alltid vid vägen och såg till att jag kom över vägen och in i skolan. Han har också vid ett tillfälle blivit arg för att jag styrde min cykel upp för en backe och inte cyklade, för då skulle en man i en bil enkelt kunna dra in mig. Detta var i våran sommarstuga där 1 bil per dag passerar. Nu är jag inte rädd längre, jag har gått ensam kvällstid på londons gator liksom, men jag tror att detta kan påverka mina egna barn.

Så var försiktiga alla ni unga tjejer! Hoppa inte in i bilar med okända eller enbart bekanta killar och respektera din kropp. Saker kan påverka dig mer än du tror.