Vad som än händer kommer det alltid finnas folk som tvivlar och inte tror på en. Det kommer alltid finnas folk som inte trodde på en innan men som börjar göra det senare.

När jag skrev mitt manus fanns det folk som tyckte att det var en riktigt bra manus men som tvivlade på att jag skulle kunna regissera det, på att jag skulle kunna göra manuset rättvisa. Ärligt talat så tvivlade jag på mig själv många gånger innan med men jag skulle tamejfan göra det! Det här är en skola och jag är här för att lära mig, jag visste att jag kanske skulle kunna klara det och om jag inte gjorde det vad hade jag att förlora? Vem bryr sig ifall de andra hade rätt, den enda jag kunde ha gjort riktigt besviken hade varit mig själv? Även fast jag oroade mig för att jag kanske skulle göra mina skådespelare besvikna när jag lovat dem så mycket.

Men vet ni vad? Jag lyckades. Jag kanske inte lyckades 100% men det ger mig bara en större chans att lyckas större nästa gång. Folk kom och sa till mig att de tyckte att filmen var jättebra, de hade inte trott att jag skulle kunna lyckas i början, men det hade jag. Jag kände mig lite ledsen först, hade folk som egentligen aldrig sett mig regissera dömt mig i förväg utefter hur jag betedde mig i vanliga fall? Jag vet att jag är flummig, klantig och smått knäpp men ”there’s a time and a place”. Men jag gör ju faktiskt samma sak ibland? Det gör vi ju alla och hur det än blir, hur många mount everest jag än bestiger så kommer det alltid att finnas dem som inte tror på mig.