Så var man hemma då, kan inte riktigt fatta det. Att de två bästa åren i mitt liv är slut, vad händer nu? Vad har ödet väntades åt mig nu? Jag tror jag vet vad som komma skall men usch, det här är jobbigt. Dagen som var så långt bort under 2 år kom igår och det var jobbigt, usch vad jobbigt det var. Tårarna, de ledsna ansikten, slutet speglandes i allas ög0n. Misären och ångesten.
Pappa sa att dem skulle komma och hämta mig vid 16:00 med min lillebror, men dem kom vid ungefär 14:00, det var jobbigt det med. Jag gick från hans rum, ut i korridoren ”De är här nu”. Vi kom fram till att jag skulle ringa precis innan jag for, jag grät inte, han grät inte, vi grät inte. Jag hade redan gråtit så mycket.
Vi packade in mina saker i bilen, min lärare kom fram och berättade för min pappa hur duktig jag varit under 2 år. ”Du har en sjuhelvetes dotter”, pappa såg nervös ut och sa ”Jaha, det lät ju bra.”, det är min pappa det.
Sen var vi redo, jag ringde honom och sa att det var dags nu. Sen gick jag ner till parkeringen och vi sa hejdå, jag grät inte då heller, det var jobbigare än tårar. Jag hoppade in i bilen och då ringer Per och säger ”Du ska väl inte åka utan att säga hejdå!?” så jag gick ut och vi sa hejdå med, medan jag och Per sa hejdå så stod han där borta, det blev jobbigare. Vi gjorde ett till försök att sätta oss i bilen, sen bestämde vi att vi skulle äta en molkompizza, min sista molkompizza. Det gjorde vi, sen åkte vi. Jag hade bett så många som möjligt av mina klasskamrater och skolkamrater att skriva i min bok och det var så fint att läsa, det kändes så bra i hjärtat. <3
Vid 00:00 var vi hemma. Vi packade in lite saker, jag gick och la mig, mamma frågade om jag var sur. Tova, min lilla bebis fattade nog att jag var ledsen så hon gick och la sig i min säng med mig. Jag kollade igenom extra materialet på vår molkom dvd och grät lite, sen kollade jag på bakommaterial på vänner och somnade.
När jag inte vaknade i Molkom, med honom, så grät jag igen.
Allt känns som slutet i O.C.
