Jag är jätteless på att må kasst, det värsta är de dagarna när jag mår nästan som jag brukade. Känner mig energisk och glad, redo att ta mig an nya projekt och köra hårt! Vara kreativ. Sen kan det gå en dag, en timme och så tappar jag all energi, all lust och ibland till och med livslusten. Att det kan vända så snabbt och ibland utan någon som helst yttre påverkan – extremt frustrerande.
Jag saknar tjejen som gick upp till musiker, statsministrar eller okända människor som såg sköna ut och bara ställde vilken fråga som helst, inte var rädd för att göra bort mig om det betydde att jag fick andra att skratta. Ibland kan jag låtsas att jag är henne, gömma mig bakom humorn några timmar. Men det funkar inte, det var vad döden av min favorit Robin Williams lärde mig och vad jag med tiden lärt mig också.
Jag vill inte dö, jag har aldrig velat dö på riktigt då jag känt att jag velat lämna något bakom mig – en skillnad i världen eller iallafall en människa, en film eller en bok. Men ju mer tvekan i mig växer på att jag är kapabel till att skapa något sådant desto räddare blir jag, att min egen död inte skrämmer mig längre, att ens tankarna finns, att jag som alltid varit så positiv och optimistisk kan tänka på att ge upp. Jag hatar det, det är inte jag.
Men vad gör man? När över ett år av olika mediciner, doktorer, behandlingar etc möjligen gett mig några redskap – men inte har hjälpt. Jag hade velat vara på ett bättre ställe i livet vid det här laget men jag står still och stampar ett år senare. Jag märker hur jag blir bortglömd, eller hur folk sopar bort mitt mående – vissa ser ner på det och tar det inte seriöst. Kanske hade jag mått bättre om jag gjort detsamma, jag tror jag har försökt. Minns inte längre.
End of sad post.