Jag är ganska less på att jag skriver massa emo inlägg just nu.
Jag kan ju inte säga att jag känner något annat än så, men det är bara riktigt tråkigt att läsa och jag antar att det är dystert för andra att läsa med. Det är så tråkigt att kärlek eller liknande ska göra så ont och såra så brutalt.
Ska inte kärlek vara något vackert?
Fall to pieces
You want me to act like we’ve never kissed, you want to forget; pretend we’ve never met , and I’ve tried and I’ve tried, but I haven’t yet…
You walk by, and I fall to pieces.
..
Who would dare to love again?
If all cuts and every burn would awaken
and open wide the wounds again.
Who would dare to love again, my friend?
I’m a whisper in your snowstorm,
veiled in a dream shadowing suns.
But if I could shed my armour,
and lay in your arms.
Sink in your death, pass through to you.
I could dare to love again.
Even if the world awakened the pain,
lashing out pulling me down back in.
I could dare to love with you, my friend.
Maybe it’s not enough
Maybe this time it’s just too much
Maybe I’m not that tough
Maybe this time the road is just too rough
To take me home
Kärlek?
Jag har alltid undrat varför eller hur man kan bli kär?
Hur kan denna känsla framkallas? I really don’t get it.
Plötsligt står personen där, någon man just träffat eller någon man kännt i flera år och ett tu tre så lyser dem i ett helt nytt sken. Plötsligt så har de en sådan makt över en och förmodligen anar dem inte ens det.
Hur kan en person få det att pirra i magen och fräta i bröstkorgen på ett sådan grymt sätt?
Hur kan en person få en att faktiskt känna ett organ som det inte är tänkt att man ska känna?
Eller en ännu större fråga, hur kan en känsla vara så fantastisk men samtidigt bland det värsta man någonsin får känna.
En känsla man ibland skulle göra allt för att få leva utan men ändå håller fast vid för blotta livet.
Och sen då? Hur kan en sådan extremt stark känsla försvinna sedan?
Efter några år, månader eller kanske till och med veckor?
Ett köttsår läker väl aldrig? Det blir ett ärr.
Men vad ska man göra om man är med i kriget utan att få ett köttsår?
Man går ut i kriget utan att riktigt veta varför utan man går där med sin skinande rustning, i den glödheta solen på det tomma fältet täckt av sand och blod från krigare som fallit, krigare som gett upp. Någonstans vet man att man längtar efter det svidande hugget av att få ett köttsår. Man får möta många krigare som är ute av samma anledningar som en själv och troligen med samma rädsla, allt som behövs är ögonkontakt. Men ibland känner man inte hugget, ett hugg träffar en utan att märkas, smidigt och dödligt.
Plötsligt kommer någon framför en, ögonkontakten fångas och man känner hugget men krigaren släpper blicken. Du stannar upp och undrar hur en sådan stark känsla bara kunde träffa dig? Varför jag, en sån här börda ska delas av två! Man springer efter men blir ignorerad. Du drar ditt svärd och försöker att göra någon slags skada men krigaren har en sköld och det slutar med att du själv blir skuren och sårad för ditt svärd är trubbigt och krigaren är immun.
I slutändan är det ett krig emot dig själv istället och dina egna köttsår blir alltid infekterade.