För ungefär 2 månader sedan skrev jag inlägget om min depression, för ungefär 1 månad sedan så skrev jag mitt senaste blogginlägg. Sedan dess har livet vänts upp och ner, bokstavligt talat.
2 Månader har gått. På en månad har jag hunnit med att riva upp hela mitt liv och min tillvaro. Men jag ångrar mig inte. Jag mötte helt oplanerat och oväntat mitt livs kärlek. 3 dagar efter att vi insett att vi känner detsamma så bryter jag upp med min fästman. Detta med stöd från mina vänner som menar på att mitt förhållande inte är bra för mig just nu. Jag sover på mina vänners soffa 1 vecka. Jag upplever några av de bästa dagarna på länge växlandes med några av de mest fruktansvärda panikattackerna någonsin. Tankarna på att jag står utan bostad, trygghet och utan närvaron av min älskade katt får mig att tänka på att avsluta livet.
Istället tar jag ett djupt andetag, tar en atarax och sover. Jag sover i 18 timmar. På den tiden hinner jag i drömmarna skriva ett teatermanus jag faktiskt vill spåna vidare på. Bra det för endast 3 dagar senare blir jag bjuden att hyra en tjejs lägenhet i andrahand under 3 månader. En tillfällig trygghet där jag slipper känna mig ivägen för mina vänner.
Kärleken då? Jag har bestämt mig för att kalla henne Älskis så länge. Vi lämnar båda trygghet, familjer. Trots att det är oerhört läskigt så vet vi att vi vill vara tillsammans. Men att se ens tidigare partner ledsen är fruktansvärt jobbigt. Jag kommer för alltid vara boven för fler än människorna på min sida av dalen. Jag är villig att ta det.
Endorfinerna får mig att känna mig frisk, är oerhört rädd att förlora det men jag måste ta chansen.
Just nu sitter vi vid varsin dator hemma hos min mamma, han i telefonmöte och jag skrivandes mitt första inlägg på månader.
– Och ja, han blev godkänd av mamma.
