Jag tror jag har börjat förstå nu, jag tror att jag börjat gå mot insikten
om att man inte är svag för att man vågar visa känslor.
Du är inte svag för att du gråter.
Du är inte svag för att du älskar.
Om du vågar vara kär, vågar älska någon så är du stark.
Kärlek är ju trots allt bland de svåraste sakerna som finns.
Kärlek gör ont, kärlek klär av dig naken så att alla kan se ditt sanna jag.
Stark Kärlek lämnar alltid efter sig ett sår,
ett sår som inte alltid snabbar på sig att bli ett ärr.
Det finns folk som inte tror på att det finns en själ,
har de människorna verkligen varit kära?
Så kära att själen värker och det gör ont att andas.
Så kära att det fräter på hjärtat och glöder i skelettet.
Så kära att varje andetag förvandlas till svavel och varje hjärtslag till en hjärtattack.
Nä, inte fan är man svag för att man känner saker.
Inte fan är man svag för att man gråter medan man sakta dör.
För jag tror att jag förstått att redan vid födseln, så börjar vi dö.
Känslor, kärlek, hat, sorg är alla som en cigarett.
Desto mer, desto fler, desto mer förödande.
Livet är en långsam död.
Och gud, gud vad vackert det är.