I helgen har jag och min klass varit i Stockholm på drömfabriken. Väldigt lärorikt och kul! Mer om det berättar jag senare i ett annat inlägg. Igår var jag och Anna Svart på bio, vi ville se 17 again men den gick för sent så vi såg En shopaholics bekännelser istället… Njaae den var ingen höjdare men den var väl underhållande. Vi var slitna och trötta och behövde en lättsam komedi och det var väl i princip det vi fick antar jag.

Efter filmen så skulle vi gå ut och framför oss fanns en fabror i rullator med en yngre kvinna som körde honom, kvinnan höjde sedan rösten och sa ”Är det ingen som kan hjälpa till och hålla upp dörren?” Jag ryckte till och gick snabbt fram och höll upp dörren åt dem, det såg jag som en självklarhet, även ifall jag var lite seg och det tog lite tid för min hjärna att klicka det. Medan hon styrde ut mannen igenom dörren så log hon mot mig och sa sedan till gubben ”Vad bra att det var någon som var snäll och höll upp dörren, medan alla andra stod och stirrade, det är pinsamt.”

Det tycker jag var lite sorgligt, jag vet inte ifall det är så att de andra bara inte hann fram före mig eller ifall de bara inte tänkte på att de kunde öppna dörren eller ifall det bara är så att det finns så många som vill ha hjälp i Stockholm att folk lärt sig att ignorera det för sitt eget bästa. Nu är vi inte helgon i norrland heller, men även fast vi kanske inte är de människorna som säger hej till vem som helst eller kan krama någon man träffar för första gången så tror jag att vi vet att hjälpsamhet går väldigt långt. Eller är det bara jag?