Jag känner mig lite deppig, jag drömde om folket i Molkom igår kväll. Jag och Anna ställde till lite hyss och sprang runt i massa konstiga trappor och uppe på vindar. Och nu när jag satt på lokalbussen och satt och såg ut igenom fönstret så kände jag att trots att vissa saker i denna lilla stad har förändrats så är allt detsamma, alla är kvar och allting är likadant och det värsta är att det känns som att Molkom bara var en dröm, alla personer är mina drömmar. Eftersom att inget förändrats i Övik kan jag väll inte ha hunnit vara borta? Alla personer är samma, folk jag alltid brukade se på stan ser jag fortfarande och alkisarna på buss stoppen är samma och ser lika slitna ut, ingen har kommit ur missbruket, ingenting har hänt.
Jag vet inte om jag saknar Molkom eller inte, samtidigt känns det som att det är riktigt skönt att komma därifrån men också känns det som att jag saknar det, det är min andra familj där och jag lever inte riktigt när jag inte är där. Har aldrig känt mig så levande som jag gjort där, här hemma känns det som att jag inte upplever varje stund 100% och som att jag är på stand-by eller autopilot.
Jag vill vara närvarande i varje ögonblick och det är jag bara där. Jag ser fram emot våren, vårprojekten och jag ser fram emot att hata stressen som kommer med det och att sedan vara riktigt jävla nöjd över mina och mina vänners prestationer efteråt.
Jag saknar att vara vaken.
