Var hälsade från den röda planeten läsare,
Det har varit tuffa veckor. För snart exakt en vecka sedan var jag på begravningen för min älskade faster Anna. Det var en emotionell berg-och-dalbana, och jag har känt mig helt urlakad sedan dess.
Jag har aldrig varit den personen som är pigg och energisk hela tiden (vissa av mina vänner som alltid får se min bästa sida, framförallt innan utmattningarna, håller nog inte med), men den senaste veckan har varit extra tung. Dagarna har flytt förbi som sekunder, men jag känner mig ändå som om jag är instängd i långsam rörelse. Det är som om tiden står stilla samtidigt som den rusar framåt.
Att gå på begravningen var en blandning av sorg, ångest men tillslut även befrielse. Jag visste att jag behövde vara stark för mina kusiner, men det var svårt att inte sjunka ner i det svarta hålet av förlust och saknad. Jag kände en klump i magen och en tyngd över bröstet som vägrade att lämna mig innan och när jag var i kyrkan men tillslut blev det bara fint. Prästen som var med oss på en av Annas vackraste dagar, hennes bröllop, var också den som hjälpte oss att ta farväl. Han skötte det galant med att både dela sorgen med oss men också att i slutet göra en markering att nu går vi från att sörja Annas bortgång till att fira hennes liv. Anna ville att vi skulle ha en ordentlig fest för henne och det hade vi verkligen efter begravningen. Alla mindes, mådde bra och firade vilken fantastisk människa Anna är.
Det är jobbigt vid såna här tillfällen ibland, men jag tyckte jag skötte det bra (sov iofs typ hela lördagen) men att leva med depression är som att balansera på en slak lina. Jag försöker göra mitt bästa varje dag, men ibland faller jag tillbaka i gamla mönster som inte får mig att må bättre. Det är som att kämpa mot en osynlig fiende som ständigt försöker dra ner mig.
Men trots allt vet jag att jag har saker att leva för. Jag har mina kusiner, mina vänner, mina katter, min älskling och så mycket mer. Jag vill inte ge upp, även om det ibland känns överväldigande att kämpa.
Tack för att ni lyssnar och för att ni är här. Det betyder så mycket för mig.
Håll inte fötterna på jorden, Anna Röd
