Den här filmen följer 5 st tjejer i 20-30 års åldern. De är 2 kompis gäng bestående av Gigi (Ginnifer Goodwin), Beth (Jennifer Aniston) och Janine (Jennifer Connelly) i det ena och Anna (Scarlett Johansson) & Mary (Drew Barrymore) i det andra, under filmen förs dock dessa kompisgäng lite samman.. Pågrund av killar!

Alla dessa tjejer har något sorts problem eller rättare sagt så kan man säga att dessa tjejer delas in i olika subkategorier av de vanligaste kvinnopersonligheterna. Gigi är inte speciellt bra på att dejta, hon är väldigt flummig och kan prata utav bara den, sen är hon så fruktansvärt nervös och orolig för att hon aldrig ska få någon kille att hon skrämmer de flesta. Beth har varit tillsammans med samma kille i 7 år medan alla hennes kompisar har börjat gifta sig, hon är orolig att de aldrig ska gifta sig eftersom att hennes kille (Ben Affleck) inte riktigt tror på giftemål. Jag skulle kunna fortsätta många rader med att beskriva dessa tjejer men se filmen istället!

Okej, så jag tror att många som ser denna film får en stor sympati för alla tjejer och tycker att killarna i filmen är riktiga svin men så är det faktiskt inte. Visst finns det killar i filmen som är lite sviniga men jag känner sympati med många av killarna med. Eftersom att jag är tjej och faktiskt känner igen mig i några saker som händer i filmen (vilket MÅNGA som ser filmen kommer att göra) så förstår jag ju hur tjejerna tänker men de gör sina misstag och det är självklart bra, annars vore det bara en dålig film..

Jag hade kul med att under filmens gång lista ut ungefär vilken av tjejerna jag påminner mest om och jag måste nog säga att jag är en blanding av Gigi och Mary kanske, flummig och lite klantig men ändå tillbakadragen och har faktiskt lättare att träffa killar via internet…. Förmodligen för att jag är flummig och klantig 😛 .

Det här var en mysig film, faktiskt en av de få filmer där jag inte riktigt ville att det skulle ta slut när det gjorde det men oh well. Det var då inte en fantastisk film men värd att se, lärde mig säkert någonting från den och det kan nog många Personer göra. Både tjejer och killar borde se denna, helst tillsammans. Om du gillade filmer som the holiday eller love actully så kommer du gilla denna med!

Juno (Ellen Page) är en 16-årig tjej som en vanlig spanska lektion bestämmer sig för att ha sex med sin kompis Bleeker (Michael Cera). Allting går som det är tänkt, förutom en grej, Juno märker efter ett tag att hon förmodligen blivit gravid efter att ha tagit ungefär 3st graviditetstest så känner hon sig ganska säker på saken också.

Hon berättar det för Bleeker och för hennes bästa kompis Leah (Oliva Thirlby) och bestämmer sig sedan för att göra abort, väl på kliniken så känner hon att hon inte kan göra det, barnet har trots allt förmodligen ett bultande hjärta och naglar! Hon bestämmer sig istället för att ge bort barnet via adoption. Nu väntar bara att hitta föräldrar, berätta det för sina egna föräldrar, en hel graviditet, fortsätta skolan och lista ut vad hon egentligen känner för den där Bleeker.

Juno är en extremt charmig film och framförallt en extremt charmig karaktär, tänk om man vad mer som Juno? Så avslappnad och härligt ironiskt och med sådan självdistans, verkligen en tjej som följer sina egna beslut och känslor. Historian är härlig och musiken är mysig, ja jag vet inte vad mer jag ska säga. En feel-good film som verkligen funkar tycker jag, jag tyckte om den när jag såg den på bio med min kompis Johanna och visste direkt att jag skulle se den igen. Filmen berättar att det kan komma något bra ur det mesta, även om det inte riktigt blir som man tänkt sig.

Perfekt film för de flesta skulle jag säga, säkert något att se med kompisarna en hemmakväll eller med din morsa, ja vad vet jag haha. Känner du dig ner? Se filmen…. Ja.

Det är en solig fin sommar dag i central park. Barnen leker i parken, folk står och pratar med varandra, de rastar hunden och gör allt som man glr på en solig sommardag. Två tjejer sitter på en bänk, en av dem läser och den andra kollar på människorna (uselt skådespel), hon ser något konstigt och hör folk skrika medan hennes väninna fortsätter att läsa sin bok. Plötsligt stannar alla människor upp och går sedan baklänges, den nyfikna tjejen fattar inte hur hennes vän inte kan se detta och vänder sig mot henne. Hennes vän börjar upprepa allt hon säger och tar sedan sin hårnål och kör den igenom sin strupe. En bit bort befinner vi oss vid ett byggnadsarbete där arbetarna börjar hoppa nerifrån taket, folk tar livet av sig själva!

Vi får följa Elliot Moore (Mark Wahlberg) som är biologilärare på ett gymnasium, mitt under lektionen blir han utkallad till ett lärarmöte, de berättar om det som händer i stan, en terroristattack och alla barn ska skickas hem och alla lärare med. Elliot går hem till sin fru Alma (Zooey Deschanel) och de beslutar sig för att följa med några vänner och fly från Manhattan från terroristerna. I slutändan visar det sig att terroristerna kanske vad de tänkt sig och närmare än de tror.

Jag kom ihåg när jag och min bror gick och såg den här filmen i början av förra sommaren, jag hade längtat ett bra tag eftersom att M. Night Shyamalan är en av mina topp 3 favoritregissörer och jag tycker väldigt bra om (i princip) alla hans filmer. Jag tycker att filmen är bra, jag gillar budskapet jag får av den och jag tycker att den är spännande. Det är väldigt många som inte håller med mig. De flesta tycker att det är tråkig, inte är läskig och princip är värdelös. Men jag ser så mycket i den och jag har tänkt att berätta om det här, kommer säkert massor av spoilers så om du inte vill veta sluta läsa. Annars kan jag säga att om du gillar lady in the water som är en annan av hans filmer som jag gillar och nästan ingen annan så kan du mycket möjligt gilla denna med. Mitt tips är, håll ögon och öron öppna! Den här filmen är dock inte perfekt, Shyamalan är en människa, jag lovar. Skådespelet är inte alltid det bästa jag sett, jag saknar mer rädsla i många av stunderna i filmen men jag förlåter den.

SPOILERS!
Jag har hört att i början handlade detta manus bara om växthuseffekten men det nekades ganska snabbt, så Shyamalan la in lite mer av sin egen krydda i det men behöll enligt mig fortfarande det han ville säga med filmen och det funkade tydligen för vissa men inte för andra. För mig handlar det här helt klart om att ”terroristerna” är vår kära natur och moder jord som säger nej! Det man måste notera i den här filmen är några små detaljer.

1 I början t.ex när Elliot pratar om hur alla bin på jorden försvinner spårlös och det sedan står på tavlan att människan skulle överleva högst 4 år utan våra bin. Jag antar att det Shyamalan vill säga om detta är att vi faktiskt inte bryr oss, de flesta av oss bryr oss inte ett skit ifall våra bin är livsviktiga för oss vi har alldeles för många andra problem! Grejen är att förmodligen skulle alla bin klara sig så mycket bättre utan oss, människan och det är lite vad den här filmen handlar om.

2 Om du har missat det här vet jag inte vad jag ska säga, Elliot snackar en hel del om hans mood ring, du vet en såndär man har på sig som ändrar färg beroende på din energi, värme eller liknande? Växterna som en gång för alla försöker skydda sig själva igenom att försöka utrota deras hot känner sig egentligen bara hotade av dem som bär på dålig energi. De som är rädda själva och försöker skydda sig, de som är arga och dylikt. Om jag tänker efter tror jag inte att någon som är fullkomligt lycklig dör i denna film. Det är därför våra huvudkaraktärer överlever på slutet för de är lyckliga att de får vara tillsammans medan i princip HELA resten av befolkningen är stressade, rädda och ledsna = negativa energier. Pecis som djur bara skyddar sig mot folk som har en slags negativ energi, alla varelser känner på sig sånt här, även du..
En rolig grej med är att om jag kommer ihåg rätt så blev min ring faktiskt grön när man var glad 🙂 .

3 En gubbe i filmen snackar i mitten av filmen om hur växter skyddar sig själva och han tror att det är växterna som gör allt och han har ju rätt också, men vem skulle tro honom?

Enligt mig är det här helt klart en lite predikan om växthuseffekten men en smått övernaturlig men fruktansvärt intressant och inspirerande sådan. Vem vet liksom? Naturens fenomen har fortsatt att ööverraska människan och kommer alltid att göra sådant. ”An act of nature, and we’ll never fully understand it.”

SPOILERS!

En kväll då Mortimer (Brendan Fraser) sitter med sin fru och dotteroch läser en saga för dem så händer det något märkligt. Han får en konstig känsla och helt plötsligt börjar svartklädda män med vapen att hoppa ut ur boken. De riktar deras knivar mot honom men mitt i all uppståndelse så kommer en långhårig snygging, Dustfinger, också ut ur boken och räddar dem. Det enda är att medan dessa karaktärer kom ut ur boken så åkte Mortimers fru in.

I nio år reser han och hans dotter, Meggie, runt i världen för att leta rätt på en kopia av boken så att Mortimer på något sätt ska kunna läsa ut sin fru ur boken igen samtidigt så de får in karaktärerna igen. Det dem inte vet är att dessa karaktärer inte vill in igen, de vill få ut fler.

Jag kan nog direkt säga att av de filmer jag har recenserat denna helg så är denna nog den bästa. Det är en äventyrs film med en arom av fantasy så jag har ju en förkärlek för den men det är en bra familjefilm. Jag tycker jätte mycket om karaktärerna, huvudkaraktären Mortimer är väl som de flesta karaktärer av hans sort ”pappa som vill återställa familjen och leva lycklig resten av sitt liv och blir värsts hjälten när han måste”, jag har ingen aning ifall t.ex min pappa skulle bli såhär om han hamnade i en sån situation så därför kan jag ju inte tracka ner på det, men det är ju inte direkt någon ny karaktär så lite ospännande.

Dustfinger som ska vara bokens hjälte har fler sidor, hans hjältedrag sviker när han levt i vår värld i nio år och faktiskt inget hellre vill än att åka hem till sin egen familj och det är ju mångsidigt, samtidigt som hjältedragen tar över honom ibland. Efter att ha sätt många halvdana barnskådisar på senaste tiden så måste jag säga att Meggie (Eliza Bennett) var jätte bra, en av de bästa unga skådespelerskor jag sett på ett tag så bravo till henne!

En mysig äventyrsfilm i stil med bedtime stories från igår. Den är inte jätte fräsch men lämnar mig inte med något annat än ett nöjt leende på läpparna. Inte en fantastisk film men helt klart en bra fantasy film för att vara idag och special effekterna var riktigt bra med, inget äckligt superdatagjort utan jag köpte allt även fast jag är fattig.

Skeeter (Adam Sandler) bodde som barn med sin familj på ett trevligt hotell som hans pappa ägde, allting verkade frid och fröjd och Skeeters pappa berättade alltid de bästa godnatt sagorna för han och hans syster men tillslut kom det vanligaste problemet av alla, pengar. De var påväg att gå i konkurrs. Skeeters pappa Marty gör det enda rätta och säljer hotellet till en man vid namn Barry Nottingham mot pengar + ett löfte om att Skeeter ska få ta över hotellet när han blir vuxen.

Åren går och när Skeeter blir vuxen får han mycket riktigt jobba på hotellet också….Som fastighetsskötare. Mitt i vardagen så blir han tvungen att sitta barnvakt åt sin systers barn varje kväll och berättar godnattsagor precis som sin pappa, bara att dessa godnattsagor tycks komma med vissa sorters biverkningar.

Lite små mysig handling på filmen men oh so klyschig. Filmen är ju iofs disney och disney är väl de enda som inte behöver försöka bryta mot klyschorna, speciellt när det handlar om familjefilm och barnfilm men den här filmen var inte riktigt vad jag hoppades på. Trailern lockade mig direkt, coola effekter, mysig och fantasifull verkade den.

Men den var inte alls lika drömsk som jag hoppades på. SMÖRIG är vad den är, så smörig att den rinner av händerna på mig så det känns som att det är lika bra att tvätta bort den och fortsätta leva mitt liv.
Ovärd film, inte dålig men helt klart ovärd min tid.

1998 På en gymnasie återförenings-halloweenfest träffas fyra gamla vänner igen (nördar), bitter elektricitet ligger i luften, en av vännerna, Eric, har sedan länge lämnat nördlivet för att börja jobba på farsans bilföretag. Medan de andra, vid namn Linus, Hutch & Windows, hypar över hur sjukt coolt det är att star wars episod 1 kommer ut om ett halvår så sitter han och tycker att de är fruktansvärt töntiga.

De känner sig svikna men fortsätter snacka om hur coolt det vore ifall de utförde sin plan de gjort när de var cirka 15, att åka till skywalker ranch och bryta sig in där för att se den ofärdiga filmen! Eric suckar och de blir sura på varandra. Dagen efter kör Hutch och Windows förbi Erics jobb och berättar att de måste göra den här resan för Linus lider av cancer och har inte lång tid kvar..

Medan jag skrev den där lilla synopsisen så förstod jag hur töntigt det lät haha, jo ploten är lite töntig men det är inte vad som gör filmen smått charmig. Om du gillar college-film humor så är detta något för dig, specellt om du gillar nördar med, helst star wars nördar för att vara exakt. Det är inte en bra film, det är en underhållande film snäppet längre än yes man som jag såg igår. Nörd charmen håller ju alltid men det fanns några gånger då jag kände för att hitta på något annat istället.

Roadtrip temat håller ju också ofta, ett gäng åker på roadtrip och galna grejer händer. Denna film har allt det där + nördcharmen så det måste ju vara något. Förutom karaktärerna så har jag sett allt detta förut och om man är ute efter ett överasskas så är det här ingenting. Är man däremot uttråkad, trött eller kanske bakfull till och med så är nog det här perfekt..
PS, tjejkaraktären Zoe sög… Sjukt besviken, därför låtsas vi om att jag inte ens nämnde henne.

Carl (Jim Carrey) är en medelåldersman som säger nej till allt, största anledningen till det är att han förlorat allt hopp på grund av att han blivit dumpad…. För 3 år sedan. Han jobbar på en bank med att lämna ut lån till personer och säger alltid nej till det med, hänger aldrig med sina kompisar och spenderar dagarna i sin lägenhet. En dag när han äter lunch utanför sitt jobb så springer en gammal vän förbi och snackar om något som förändrat hans liv, nämligen ordet JA (YES).

Han tycker att Carl ska börja säga Ja och inte bara till mycket utan till ALLT, det handlar om en slags kult och efter en stund inser Carl att han faktiskt måste gå på den här kultträffen eftersom att hans liv håller på att gå rakt ner i skiten. Hans beslut bidrar till alla olika sorters händelser både bra men även dåliga.

Jag hade faktiskt inte en aning om vad den här filmen skulle handla om när jag började se den, jag visste bara att Jim Carrey skulle vara med i den och det dög för mig. I början funderade jag på att stänga av för den verkade sjukt långtråkig men efter ungefär 20 minuter började jag bli intresserad. En helt okej feel good film som faktiskt övertygar mig om att möjligheter kan leda till något bra och att man bör tänka igenom dem lite mer innan man säger nej, men den övertygelsen lär väll hålla tills jag vaknar imorgon… Max. Eller?

Underhållande film och helt okej sätt att spendera 1,5 timmar med!
YES!