Regissören Andreas Öhman skrev idag i sin blogg en väldigt smart sak om klippning:
”Åter till att döda sina darlings. Det är lite som att glömma bort en flickvän som man en gång älskat. När man väl kommit över att man tagit bort den ur sitt liv (film) så blir man jävligt lycklig att man får det att funka ändå, och till och med bättre! Känslan av att få till rytmen i en film (eller i sitt liv) är en äkta feel good-känsla och som gör det värt att göra det man gör!”
Idag har varit en smått sysslolös dag. Inte så mycket har hänt. Vaknade upp vid 11 och sen hade jag, Anna Svart, Per & Erik nisseverkstad. Vi fixade omslag till våra höst-dvd:er och sen klippte vi ut dem och satte i fodralen. Var och en hade hand om en egen station. Det har vi gjort 2 år i rad nu, mer julstämning än så blir det nog inte.
Nu ska vi ta avsked av tomtebo.
Med kärlek, leenden, musik och skratt.
För 5 år sedan och några timmar så var jag 15 år.
Det var fest hos Robert.
Malin, Chrille, Jimmy var där och problemen som då verkade så stora, var små i jämförelse av deras konsekvenser.
Idag vaknade jag upp icke-ensam. Bredvid mig låg en varm och bekväm famn.
När väckarklockan ringde vid nio så var det inte så lockande att kliva upp.
Alla anledningar till varför vi skulle gå upp var bortglömda
men tillslut ringde verkligheten oss båda och uppvaknandet var ett faktum.
Dagen har innehållt USB-minnen, filmfiler, nachos, extremt gäl sång och väntan.
Det enda jag väntar på och det enda som förväntas av mig just nu är utvecklingssamtal med läraren.
Alla i klassen ska ha dem och just nu är allt ganska så försenat.
Mitt samtal ska egentligen börja om cirka 5 minuter men vissa samtal verkar ha dragit ut på tiden.
Imorgon väntar glädje och berusning, vi har massor att fira:
* Klara med filmerna
* Simon kom vidare i uttagningen till en bra scenskola i Sthlm
* De fina minnena från de soon to be rivna Tomtebo
* Gamla elever kommer på besök
* Julen är här!
* Lovet knackar på dörren
* Alla lever ännu
Pling pling säger det i högtalarna. Fick en extremt konstig känsla i magen helt plötsligt, förstår inte riktigt vad den kan betyda. Det är ungefär 4 skoldagar kvar nu tills det är jullov och snart är det julafton. Håller på att klistra in foton från förra året i ett fotoalbum och inser att det bara är ett halvår kvar. När man tänker att det bara är ett halvår kvar känns det som om det är alldeles för kort men när man tänker att lika mycket ska hända som det gjort detta halvår så känns det plötsligt längre.
På senare tid har jag mest undrat om jag är tillräckligt djup? Är jag tillräckligt intressant eller är jag fullkomligt ytlig och lättläst.. Jag vet att det är fel men vad visar utsidan? Önskar jag kunde vara mer mystisk och poetisk men jag tycker samtidigt om att folk ganska lätt kan lära känna mig utan att bli ”skrämda”.
Funderar också på att byta designen på bloggen men gillar denna design 🙂 känns ju ”mig” på något sätt. Även fast jag skulle vilja ha en lite mindre rosa och lite mer ”konstnärlig”, ”skrivar” blogg. Fast denna räcker väl gott och väl ett tag till. Inget innan året är slut iallafall tror jag.
Så, vad ska man göra nu? Filmen färdig, nyduschad…
* Sitta vid datorn och nörda
* Kolla på resten av sagan om de två tornen
* Fortsätta klistra in foton i fotoalbumet
Oh, well får se.
Hmm.. Vad borde jag skriva mer om i denna blogg?
Jag tror att folk ser mig som en ganska okomplicerad människa, enkel och nästan lite tvådimensionell. Skör och känslomässig. Allt detta är faktiskt inte riktigt sant. Ja, jag är känslomässig eller jag kallar det hellre passionerad.
Jag älskar passionerat, hatar med passion, deppar passionerat och när jag är glad så är jag glad. Det finns inget grått för mig.
Ja, jag har väldigt enkelt för mig att gråta men bara för att min utsida ser ledsen ut behöver ju inte det betyda något. Jag har haft en del aggressionsproblem förut, det går i min familj. Jag har lärt mig att hålla tillbaka väldigt mycket av detta socialt, min familj får nog fortfarande lida av det men nuförtiden när jag blir arg så börjar jag att gråta för det är faktiskt jävligt svårt att hålla emot.
Jag är härdad, jag har varit med om väldigt mycket, jag är inte skör. Visst, jag deppar ihop väldigt enkelt men jag vet ju att det kommer att lösa sig. Så snälla, låt inte mitt rubbade känslospektrum stå i vägen för saker, men låt det inte heller vara en möjlighet att ösa skit över mig för att det är enkelt, för att jag inte gör mothugg, för att jag är för snäll.
Jag är inte bara yta, jag har faktiskt en själ.
Människor fortsätter konstant att överraska mig, så många känslor, så många tankar och så många egna övertygelser. Tänk att paranoia och rädsla kan övertyga människor så hårt till att tro något att det får dem att må dåligt. Jag tror nog bara att det är människor som gör sådant, varför gör man så, varför får man sig själv att må dåligt?
Jag har varit där själv med, hör någon säga något och sedan lurat mig själv till att folk är emot mig, hemska saker som att mitt liv ska ta slut i princip, det är hemskt. Men brukar det inte vanligtvis sluta när man får höra att det verkligen inte är så?
Om en person verkligen suger ut ens energi, är den verkligen en vän då? Oh well, nu ska jag gå och lägga mig… ELLER VÄNTA, jag ska ju till helvetet 🙂 tyckte någon. Better be going.
Nu har vi filmtvåor bara en planerad inspelning kvar i år! Det är Robin som står för regi och manus.Första inspelningsdagen är idag och nästa imorgon, jag är inspelningsledare, hoppas jag gör ett bra jobb! Ska göra mitt bästa.
Förutom inspelningarna så är allting skitdåligt :D! Brukar inte riktigt skriva jätte mycket om mina känslor i denna blogg (om det inte är dolda budskap), har en annan blogg för det som ingen vet om. Den är så jävla emo.. Men ja 😀 riktigt åt helvete är det annars men sånt får man ju faktiskt ta ibland! Eller hur!? 😉 Anyways, I’ve been through much worse.
Och mina murar, som jag så varsamt byggt upp.
Folk som försökt att rasera dem och folk som bara,
stannat utanför.
Hur kunde du få mig, att riva dem självmant?
Hur kunde du, utan att vilja, få mig att rasera,
allt jag byggt upp.
Hur kunde du, den kvällen, få mig att tappa allt.
Du fick mig att kasta allt, riva allt, visa allt,
men för ingenting.
Det jag ska göra nu, är att kräla över golvet.
Jag ska plocka upp varje bit, och bygga,
bygga upp allt igen.
Kanske också, att det finns någon.
Att det finns någon som kan få stå,
med mig på andra sidan.
Hand-i-hand.