Haha innan jag sett trailern trodde jag att detta skulle vara någon blåst komedi men verkar faktiskt ganska mysig :).
Transformers 3: Dark of the moon (2011)
Autobots med deras allierade människor får reda på att mänskligheten haft kontakt med denna typ av robotar förut. Under den första månlandningen bröts kontakten med jorden och astronauterna hittade ett kraschat rymdskepp fyllt med vad som verkar vara döda autobots och decepticons. Det vilar dock något viktigt på det kraschade skeppet, något som kan bestämma vilka som vinner detta krig om jorden.
Kan ni förstå att det är cirka 4 år sedan den första transformers filmen kom ut? Känns som om det var längre. Det kan vara pågrund av att många av oss som är födda på 80 och 90-talet växte upp med den tecknade serien och leksakerna. Mitt i denna recension ska jag dra en för några kanske helt ointressant barndomshistoria om min erfarenhet av Transformers.
Första gången jag kom i kontakt med transformers var när jag var ungefär 6-7 år och min barndomskompis Victor gav mig och min lillebror en Optimus Prime leksak, vi fick den eftersom att den var trasig men det spelade inte oss någon roll, för Optimus var lika häftig för det. På den tiden bestod majoriteten av mina kompisar av killar och de flesta av dem tyckte att Decepticons värld var mycket intressantare än de goda Autobots. För att hänga med i vad mina kompisar snackade om så började jag spela in några avsnitt av serien så att jag kunde glänsa med min vhs inför dem. I vanliga fall kollade jag mest på My little pony men även om jag inte helt hängde med i allt tekniksnack så var det väldigt intressant att se, som en helt ny värld (senare när jag skulle visa upp min inspelning så ville ju killkompisarna hellre se på my little pony..)
Iallafall, den tredje filmen är mycket mer actionfylld och episk än de andra två. Jag skulle vilja efterlikna den med uppläggen för de tre första Pirates filmerna (de enda äkta) och Sagan om ringen triologin. Den första filmen i alla serier är väldigt mysig på ett sätt, den har lite humor som nästan blir sockersöt ibland och vi lär känna karaktärerna! Den andra filmen är lite sämre, blir lite mörkare för vi börjar närma oss ett mysterium som ska fortsätta igenom filmerna, lite mer action och lite mer krig. Till sist kommer den tredje filmen som ska avsluta allt, det är så jäkla coolt och episkt att man känner att det här mycket väl kan vara den bästa av alla filmerna men ju mer veckorna går efter att man sett den så börjar vi fundera på om den dock verkligen är bättre än den första filmen?
Jag tycker inte att den här filmen är fruktansvärt bra även fast det ibland var så grymt snyggt, spännande och vid ett tillfälle faktiskt var så jobbigt (läskigt, känslosamt) att se att jag var tvungen att blunda. Jo, för att med denna film kändes det som att vara 6-7 år igen och se den där nya världen. Denna film är mer transformers för mig än de andra två. Då det är action, det är krig och mindre av all den här Shia LeBeouf humorn som man inte riktigt vet om man gillar eller ej. Framförallt, det är Optimus Prime i all sin glans!
Något att jag tycker är det bland det häftigaste med filmerna och hela franchisen är att det i princip alltid varit Peter Cullen som varit Optimus Prime, han har varit med från början och han är inget annat än Optimus Prime (och Ior i Nalle Puh läskigt nog..) och det är så jäkla häftigt!
Vad ska man säga? Gillar man action, robotar och slutgiltiga krig är ju det här helt klart rätt film men vill man ha någon djupare mening eller liknande så kanske det inte är helt rätt. Helt klart en bra bioupplevelse dock. Robotarna är större och läskigare (verkligen läskigare) och ibland tittar man på filmen och effekterna och tänker: dyrt, dyrt, dyyyyrt. Saknar dock en sak i alla dessa filmer, mass-transformationerna! När autobots sätter ihop sig själv, det om något hade varit häftigt och möjligen gett denna film ett högre betyg.
Så betyg!
Filmen i sig
Transformer konceptet, Optiumus Prime + Nostalgin
Min showreel!
Här är min showreel med korta klipp från alla filmer jag gjort de senaste åren :)!
För Maria from Anna Tjernström on Vimeo.
The Tree of Life, 2011
Jack (Hunter McCracken & Sean Penn) och hans 2 bröder växer upp med deras familj i 50-talets Amerika. Deras mamma (Jessica Chastain) är snäll och drivs av sina känslor men delar inte alltid med sig av sina åsikter medan pappan (Brad Pitt) snarare är raka motsatsen, han försöker lära sina barn att sätta sig själv i främsta rum och att goda människor inte kommer någon vart i livet. I mitten av föräldrarnas allt annat än liknande åsikter, står Jack och vet inte vem han är eller vill vara.
För kanske lite mindre än ett halvår såg jag en trailer till en film som jag direkt kände var en film jag skulle gilla. Trailern var svåravläst men det lilla jag förstod av den var att det var ett vackert, existentionellt drama om liv, död och familj. Nu har jag äntligen sett filmen jag gått runt och hypat dessa månader och kan säga att jag delvis tog rätt, men egentligen inte alls. För det första så är detta inte en film, detta är ett konstverk och man ser direkt att regissören Terrence Malick haft stora ambitioner med detta projektet och ville skapa något alldeles speciellt. Jag har tidigare sett lite av Terrence film The New World, men det var ett bra tag sedan och det enda jag kom ihåg av den var att den handlade om Pocahontas.. Typ. Dock har jag hört mycket om honom, att han är en mycket duktig regissör och det tvekar jag inte på efter att ha sett denna film.
Frågan är dock om ambitionerna var för stora, eller snarare om innehållet i filmen är för stort. Jag kan utan att spoila något säga att kanske 45 minuter av denna film inte handlar om denna familj utan är bilder på allt från rymd till natur och till och med dinosaurier (ja, jag tänkte faktiskt WTF när jag såg något som liknade loch-ness odjuret ligga och steka på en strand). Det är vackert och något av det första jag tänkte på var hur speciellt och experimentellt fotot var, men jag tänkte också: Finns det något bildmanus? Kan detta vara planerat? Det är verkligen välfångade bilder som känns väldigt spontana och otvingade. Är det en bra eller dålig sak? Det beror nog helt på bevakaren.
Jag är ju en filmmusiksmänniska och älskade verkligen musiken som är komponerad av Alexandre Desplat, det finns många fina toner i filmen men dem märks inte mycket utan höjer snarare stämningen. Men den sanna glädjen kände jag när trailer musiken (Bedřich Smetanas ”Vltava”) började, då började jag nästan grina. Vi kan senare gå till skådespelet som är klanderfritt. Alla skådespelare är väldigt duktiga och jag får igen samma känsla som till fotot, det känns väldigt otvingat för dem ÄR karaktärerna. Kanske att Sean Penn inte riktigt fick lysa så mycket som jag vet att han kan göra, då är däremot de ledande skådespelarna Brad Pitt och unga Hunter McCracken.
Trots att denna film inte riktigt följer den dramaturgiska kurvan utan snarare klipper väldigt fritt fram och tillbaka från nutid till dåtid till långt bak i historien, även innan big bang. Så slutar även denna film lyckligt. Vi får följa huvudkaraktären Jacks tankar väldigt mycket, även hans mammas. När vi tillslut får höra vad den hårda och något kalla pappan har att säga så känns det så grymt bra i hjärtat, det spelar ingen roll vad han har att säga. Det är verkligen ett guldkorn att få veta vad som rör sig där inne.
Så vad är min slutgiltiga åsikt? Detta är ett fantastiskt konstverk. Jag läste nyligen i en bok om manusskapande att det är de riktigt bra skrivna scenerna, dialoger, foto, skådespelarprestationer osv osv som får oss att komma ihåg filmer och The Tree of Life har allt detta. Den har riktigt etsat sig fast i mitt huvud och jag förundras fortfarande av några av bilderna jag fått se och känslorna som har förmedlats till mig. Var den som jag förväntade mig? Nej inte alls och visst kan man bli lite besviken på sånt men var den dålig för det? Verkligen inte! Så jag gick ju leendes ut av förundran ur biografen, med ett leende på läpparna, tillsammans med folk som sa saker som att ”Fyfan vilken dålig film” och vars suckar som kunde höras under filmen.
Dock blev vissa av alla miljoner voice overs LITE VÄL predikande. Det sägs att denna film inte alls har kristna budskap men tror verkligen att många kan få den uppfattningen. Det är också VÄLDIGT mycket i denna film, jag menar okej att det funkar att ha med olika tidsåldrar och göra det snyggt (The Fountain) men detta kan nog bli lite för mycket för vissa. Jag kan dock inte säga att jag har hela filmens mening och budskap analyzerat, men för mig är detta ett konstverk om att vi alla föds och dör, även universum och de arter som levt här innan oss. Vi kommer alla att kunna dö med glädje och någonstans leva föralltid, så länge vi har älskat så mycket vi kan under våra liv.
”Unless you love, your life will flash by”
(med rätten att ändra mig efter en andra titt)
Du kommer att gilla denna film om du gillar:
Extremt existentionella filmer om livet och döden.
The Fountain, Darren Aronofsky.
Experimentellt foto och klipp.
Koyaanisqatsi: Life out of Balance
Vissa säger 2001: A space odyssey (Har inte sett den, bara introt men bara efter det kan jag säga att det finns likheter)