Jack (Hunter McCracken & Sean Penn) och hans 2 bröder växer upp med deras familj i 50-talets Amerika. Deras mamma (Jessica Chastain) är snäll och drivs av sina känslor men delar inte alltid med sig av sina åsikter medan pappan (Brad Pitt) snarare är raka motsatsen, han försöker lära sina barn att sätta sig själv i främsta rum och att goda människor inte kommer någon vart i livet. I mitten av föräldrarnas allt annat än liknande åsikter, står Jack och vet inte vem han är eller vill vara.

För kanske lite mindre än ett halvår såg jag en trailer till en film som jag direkt kände var en film jag skulle gilla. Trailern var svåravläst men det lilla jag förstod av den var att det var ett vackert, existentionellt drama om liv, död och familj. Nu har jag äntligen sett filmen jag gått runt och hypat dessa månader och kan säga att jag delvis tog rätt, men egentligen inte alls. För det första så är detta inte en film, detta är ett konstverk och man ser direkt att regissören Terrence Malick haft stora ambitioner med detta projektet och ville skapa något alldeles speciellt. Jag har tidigare sett lite av Terrence film The New World, men det var ett bra tag sedan och det enda jag kom ihåg av den var att den handlade om Pocahontas.. Typ. Dock har jag hört mycket om honom, att han är en mycket duktig regissör och det tvekar jag inte på efter att ha sett denna film.

Frågan är dock om ambitionerna var för stora, eller snarare om innehållet i filmen är för stort. Jag kan utan att spoila något säga att kanske 45 minuter av denna film inte handlar om denna familj utan är bilder på allt från rymd till natur och till och med dinosaurier (ja, jag tänkte faktiskt WTF när jag såg något som liknade loch-ness odjuret ligga och steka på en strand). Det är vackert och något av det första jag tänkte på var hur speciellt och experimentellt fotot var, men jag tänkte också: Finns det något bildmanus? Kan detta vara planerat? Det är verkligen välfångade bilder som känns väldigt spontana och otvingade. Är det en bra eller dålig sak? Det beror nog helt på bevakaren. 

Jag är ju en filmmusiksmänniska och älskade verkligen musiken som är komponerad av Alexandre Desplat, det finns många fina toner i filmen men dem märks inte mycket utan höjer snarare stämningen. Men den sanna glädjen kände jag när trailer musiken (Bedřich Smetanas ”Vltava”) började, då började jag nästan grina. Vi kan senare gå till skådespelet som är klanderfritt. Alla skådespelare är väldigt duktiga och jag får igen samma känsla som till fotot, det känns väldigt otvingat för dem ÄR karaktärerna. Kanske att Sean Penn inte riktigt fick lysa så mycket som jag vet att han kan göra, då är däremot de ledande skådespelarna Brad Pitt och unga Hunter McCracken.

Trots att denna film inte riktigt följer den dramaturgiska kurvan utan snarare klipper väldigt fritt fram och tillbaka från nutid till dåtid till långt bak i historien, även innan big bang. Så slutar även denna film lyckligt. Vi får följa huvudkaraktären Jacks tankar väldigt mycket, även hans mammas. När vi tillslut får höra vad den hårda och något kalla pappan har att säga så känns det så grymt bra i hjärtat, det spelar ingen roll vad han har att säga. Det är verkligen ett guldkorn att få veta vad som rör sig där inne.

Så vad är min slutgiltiga åsikt? Detta är ett fantastiskt konstverk. Jag läste nyligen i en bok om manusskapande att det är de riktigt bra skrivna scenerna, dialoger, foto, skådespelarprestationer osv osv som får oss att komma ihåg filmer och The Tree of Life har allt detta. Den har riktigt etsat sig fast i mitt huvud och jag förundras fortfarande av några av bilderna jag fått se och känslorna som har förmedlats till mig. Var den som jag förväntade mig? Nej inte alls och visst kan man bli lite besviken på sånt men var den dålig för det? Verkligen inte! Så jag gick ju leendes ut av förundran ur biografen, med ett leende på läpparna, tillsammans med folk som sa saker som att ”Fyfan vilken dålig film” och vars suckar som kunde höras under filmen.

Dock blev vissa av alla miljoner voice overs LITE VÄL predikande. Det sägs att denna film inte alls har kristna budskap men tror verkligen att många kan få den uppfattningen. Det är också VÄLDIGT mycket i denna film, jag menar okej att det funkar att ha med olika tidsåldrar och göra det snyggt (The Fountain) men detta kan nog bli lite för mycket för vissa. Jag kan dock inte säga att jag har hela filmens mening och budskap analyzerat, men för mig är detta ett konstverk om att vi alla föds och dör, även universum och de arter som levt här innan oss. Vi kommer alla att kunna dö med glädje och någonstans leva föralltid, så länge vi har älskat så mycket vi kan under våra liv.
”Unless you love, your life will flash by”