Ibland får jag en smäll av hopplöshet rakt in i bröstkorgen. En stor sorg, hopplöshet fyller hela mig och all den glädje och inspiration jag kände dagen innan, månaden innan, sekunden innan.. bara försvinner.
Jag vet inte vad detta är men jag önskar det kunde försvinna, detta är något som drabbat mig några gånger per år sen jag var 14-15 och nu de senaste åren har jag säkert känt såhär en gång i månaden, varannan månad eller så. Det är inte PMS för jag vet hur det känns, det är mer likt en tomhet.
Väskor lämnas o-upppackade, saker man glatt sig åt jättelänge känns värdelösa och obetydelsefulla och allt jag vill är att ligga i sängen och göra ingenting. Så funkar inte livet, man måste ta hand om vardagssysslor och gå till jobbet, allt med påklistrat leende men vant sig så väl vid att det känns äkta tills man kommer hem igen. Idag slog det till igen, i ensamheten, ångesten och alla måsten blev för stort.
Jag kommer över det, det gör jag alltid, men ibland blir man bara så less. Ska man leva med det här? Inte ens den största glädjen kan skydda mig från det här skottet som träffar. Det här är anledningen att jag är så dålig på att blogga, hopplösheten kommer och det känns inte lönt längre.
fortsätt kämpa, jag känner igen det där <3
vet hur det känns. fortsätt att kämpa och blir det inte bättre så tycker jag du ska söka hjälp. gå och prata med en kurator, psykolog eller något om du inte redan gör det. man vill alltid klara sig själv. men det är inte så lätt jämt. en massa kramar till dig! <3
känner igen mig!
kram på dig <3
Säger som de andra: Jag känner igen mig, tyvärr lite för ofta..
Rekommenderar också dig att prata med någon, för att i alla fall få dela på bördan och få ut lite ur sig. Kämpa på, kram! <3
Känner igen mig i det du skriver men man måste må lite dåligt ibland för att faktiskt kunna må bra.