Karusell.

Jag blir så förvånad varje gång jag utan anledning börjar gråta så fort jag är ensam. Det är inte alltid men det är absolut minst en gång i veckan, för att så många saker är krävande av mig just nu. För att jag är så extremt förvirrad i så många delar av mitt liv, när världen snurrar och alla lyckas stå upprätta med fötterna på jorden utom jag som snurrar med och blir yr. När alla uppfattar mig som en skör person men utan problem när jag egentligen bara är yr och inte hinner med i alla svängar och jag blir så arg för att universum har utsett mig till den personen, den personen som tas för att vara dum och ointelligent när jag egentligen bara skriker på insidan istället för utsidan så att andra ska kunna höras. Så att de gjort bort det och kan hålla käften när det är min tur att skrika högst av alla.

Och varje gång jag bryter ihop för att jag tänker på saker där hemma, på framtiden och min plats i den så bryter du dig ut ur buren jag så jobbat på att bygga in dig i och återigen tänker jag på när du höll om mig, när vi höll om varandra och två armar, två händer inte var nog för vi ville omsluta varandra på alla vis. När det kändes som att vi båda hittat något vi så länge letat efter men jag sedan insåg att jag hade fel, jag var ensam, bara jag hittade något för att sedan tappa bort det igen. Ett evigt letande efter något som du eliminerade. Fan fan fan fan fan jävla helvetes fan.

Så, nu är jag klar och kan tiga.