Barndom

Gud vad allting var enkelt när man var barn, allting var bara lek. Nästan allting.
Man hade i princip inga bekymmer utan bara, var, man bara existerade.

Nuförtiden planerar jag mitt liv i förväg, men det konstiga är att för några månader visste jag exakt vad jag skulle göra efter mina (förhoppningsvis) två år här, men det vet jag inte nu längre. Ska man kanske ta en pause ett år? Men har jag tid med det? Ska jag söka mig till ännu en utbildning? Det lär nog bli ganska många om jag vill jobba med film iallafall. Har faktiskt en grym sukt efter att bara vara hemma ett tag och inte ha några som helst bekymmer. Bara existera och inte bry mig om något alls, kanske jobba lite men i första hand umgås med mina vänner och göra film. Fy vad skönt det skulle vara? Men jag tror att när jag väl är där skulle jag nog bli galen eller något, för att det inte händer något och för att jag vill plugga, ett tu tre har man blivit så bekväm av sig att man inte orkar börja plugga igen.

Det är en sån extrem stress, jag vill jobba som regissör men det lär ta ungefär 10 år innan jag är där….. om jag är duktig vill säga eller överhuvudtaget har talang eller möjlighet att någonsin komma dit. Men när jag är typ 30 så vill jag ju börja fundera på att skaffa familj och grejor, för jag vill nog inte göra det innan dess… Då kommer jag ju inte ha tid att jobba speciellt mycket. Men vill jag överhuvudtaget skaffa barn!? Den där ensamstående affärskvinnan låter ju ganska coolt med, sen kan jag ha massa katter när jag blir gammal?… Men samtidigt vill jag ha några små minisar att fylla med massa skitsnack om drakar, jultomtar och enhörningar och några att sprida min enorma kunskap till.

Nä, jag vet faktiskt inte.
Nu blev jag bara yr.