
Växt upp med Hip Hip Hora!

Har ni sett filmen Hip Hip Hora? Sitter just nu och kollar på den, kommer inte ens ihåg när jag såg den senast men första gången jag såg den var 2004 när den började gå på bio i min lilla stad Övik där man tyckte att ingenting någonsin hände.
Hip Hip Hora handlar om Sophie som precis ska börja högstadiet. Hon och hennes kompisar är så jäkla pepp, precis som oss flesta andra har hon säkert sett massa filmer om hur kul allting är i högstadiet. Fullt med fester, pojkvänner/flickvänner, elaka människor som man sen övervinner och sen blir man populärast på skolan med snyggaste partnern och bästa betygen! En chans att visa sig vuxen.
Men det blir inte riktigt så för Sophie! Första dagen i skolan lyckas hon med hjälp av en ketchupflaska bli bjuden på fest av de coolaste killarna på skolan! Peppade till tusen har hon och hennes 2 bästa kompisar förfest med en häxblandning av farsans sprit ”Sprit ska va äckligt, det är därför man blir full”. Väl på festen får hon äntligen en chans att strula med en av killarna i det coola gänget men tyvärr blir allting fel och det spårar ur, även detta pga en ketchupflaska. Sophie skäms och börjar hinka alkohol, för man har ju hört att alkohol gör det hela bättre, men det blir lite för mycket och hon däckar och blir medvetslös. De coola killarna ser en möjlighet att ”ha lite kul”. De börjar ta bilder på henne, dra av henne trosorna och sätta dem på hennes huvud och tar bilder. Sophie vaknar upp och minns ingenting, det enda hon vet när hon kommer tillbaka skolan är att något hemskt hände och hennes nya namn är ”hora”.
När filmen nu 10 år senare, kommer på tal så säger de flesta runtom mig att ”den är dålig” ”fånig” ”hon som gjort den är extrem feminist”. Förstår inte något av detta, om något så är ju filmen nu 10 år senare mer aktuell än någonsin. Idag när killar tycker att det är okej att kidnappa en medvetslös tjej och åka runt på turné med henne på olika fester för att visa upp henne, våldta henne och utnyttja henne på alla möjliga sätt och ännu värre att människorna runtom dem tycker att det är okej och sen tycker synd om killarna vars karriärer är förstörda. Idag när killar i lågstadiet leker ”grävskopan” med tjejer för att få dem att göra som dem vill.
I filmen får vi följa Sophie och hur hon både påverkas och slår emot ryktena och trakasserierna. Hon är helt ensam, hennes vänner är räddare för att själva få horryktet än för vad som ska hända med Sophie, killen som gillar henne vågar inte stå upp mot de coola killarna och hennes pappa skyller det på att hon var med på det själv och att hon går klädd som en hora. Filmen är ett perfekt exempel på vad en ensam tjej kan få ta efter att ha blivit sexuellt utnyttjad och denna film kanske kan peppa de tjejerna? Sophie står upp för sig själv, hon fortsätter gå klädd som hon vill, försöker stå upp mot killarna och allt detta trots att hon är själv, hon är så sjukt stark. Men den visar också att en inte orkar ta skit hur länge som helst och att man ska ta hand om sina vänner annars kommer man förlora dem. Den visar också hur killar får lära sig att tjejer bara är kroppsdelar, att allt handlar om pattar och sex, men hur vissa killar inte förstår att detta är fel.
Filmen är inte fånig, den är nog tyvärr mångas verklighet. Den är verkligen inte dålig utan en viktig ungdomsfilm och om Teresa Fabik är extrem feminist? Good for her, men jag tycker verkligen inte att denna film handlar om extrem feminism, den handlar om självklarheter, den är viktig, den är verklighet. Se den!
Första gången jag såg denna film var 2004 när den började gå på bio i min lilla stad Övik där man tyckte att ingenting någonsin hände. Jag drack inte, men hade jag gjort det och inte haft koll hade detta kanske kunnat hända mig? Men mina vänner runtomkring mig festade och drack allt från hembränt till vad som fanns att ta. En av dem hade en mamma som var narkotikaberoende, en av dem var gravid pga sitt första ligg och en av dem fick magpumpas efter en festkväll. Men i Övik hände det aldrig nånting.
– Din kropp är din! Om någon gör något med den, tar på den, kritiserar den eller försöker närma sig den på ett sätt som du tycker är obehagligt så säg stopp. Du har rätt till din kropp, säg stopp, det är inte okej att någon annan bestämmer över din kropp och gör vad den vill. Säg till någon, stå upp för dig, be om hjälp, anmäl! Du förtjänar så mycket bättre.
Hjärntumörer och djupa suckanden.

Människor fortsätter konstant att överraska mig, så många känslor, så många tankar och så många egna övertygelser. Tänk att paranoia och rädsla kan övertyga människor så hårt till att tro något att det får dem att må dåligt. Jag tror nog bara att det är människor som gör sådant, varför gör man så, varför får man sig själv att må dåligt?
Jag har varit där själv med, hör någon säga något och sedan lurat mig själv till att folk är emot mig, hemska saker som att mitt liv ska ta slut i princip, det är hemskt. Men brukar det inte vanligtvis sluta när man får höra att det verkligen inte är så?
Om en person verkligen suger ut ens energi, är den verkligen en vän då? Oh well, nu ska jag gå och lägga mig… ELLER VÄNTA, jag ska ju till helvetet 🙂 tyckte någon. Better be going.
Dåliga översättningar.

Jo, sedan jag fick vänner boxen av min lillebror i födelsedagspresent-julklapp-födelsedagspresent så har jag för första gången sett många av episoderna med svensk text och vissa av översättningarna är RIKTIGT USLA xD ! Okej att vissa saker inte går att översätta på annat sätt, som kanske exemplet nedan… Men inte var den mindre dålig för det 😛 .
Orginalet:
RACHEL: Okay. Ah, well we’ll just see about that, okay. I will read The Shining, and you will read Little Women.
JOEY: All right, you got it.
RACHEL: All right.
JOEY: Ah, now Rach, these ah, these little women.
RACHEL: Yeah.
JOEY: How little are they? I mean, are they like scary little?
Svensktextningen:
RACHEL: Vi får väl se. Jag ska läsa Varsel, och du ska läsa Unga kvinnor.
JOEY: De här unga kvinnorna…. Hur unga är de?
JOEY: Är de kusligt unga?
Filmkaraktärer!

Jag låg och tänkte på en sak nu på morgonkvisten. Jag kommer inte riktigt på hur jag började tänka på det men jag har kommit på att det finns människor i mitt liv som är precis som filmkaraktärer. Folk som gör saker som egentligen man oftast bara ser på film. Min mamma är som den ”jobbiga” och smått störda morsan från en dålig komedi t.ex!
Sen finns det ju folk i mina olika skolklasser som varit lite speciella, folk som hoppar upp och tjuter när de får mvg och tackar fröken/läraren och alla andra bara sitter och gapar 🙂 . Folk som gäspar och lägger armen runt ens axlar 🙂 hehe, folk som håller smått episka tal som ändå låter äkta.
Det är kul, jag tycker om att omge mig med filmkaraktär människor. Dramatiska människor som antingen bara måste visa exakt vad de känner eller är nervösa och försöker dölja det men det skiner igenom iallafall. Fast det blir tråkigt när man börjar jämnföra dem med resten av ens bekanta och nära, då känns de som bara är vanliga människor, ganska gråa 🙁 .
Varandra
Det är många som sagt till mig att det känns bra att vara vän med mig eftersom att det är en vänskaps som inte alltid behöver underhållas, att den personen vet var den har mig och jag vet vara jag har honom eller henne.
Så känner jag med många. speciellt många från grundskolan. Jag vet var jag har dem och träffar dem när jag är hemma och ibland ringer dem till mig, jag är tyvärr inte en sån som ringer. Jag har faktiskt en liten telefonrädsla med, nog för att jag kan tjattra i hundra år med dem jag känner riktigt bra men jag tycker att det är småläskigt att inte kunna se dem jag pratar med eller att jag ska haka upp mig, sen har jag lätt för mig att byta röst och inte riktigt veta var jag ska börja och sluta prata heller så det slutar med att man pratar i mun på varandra 😛 …
Sen finns det ju de vänskaper som måste underhållas. Vissa blir paranoida när man inte ringer varje dag eller tror att de gjort något fel när man inte orkar hänga med på bio. Visst förstår man sånna med men ååh vad man känner sig otillräcklig då. Jag är lite av en ensamvarg och trivs riktigt bra med att sitta ensam på mitt rum och läsa, kolla på film, hänga vid datorn eller städa en hel dag och sen finns det dagar då jag blir nästintill deprimerad då jag är ensam och då kan det ju vara skönt att ha någon att umgås med.
Ännu en gång har jag skrivit ett ganska meningslöst inlägg ihopp om att förstå människan bättre.
Misslyckades ännu en gång, det är nog omöjligt att lösa ett sådant mysterium.
Ps. Jag har inga pengar…