Transformers 3: Dark of the moon (2011)
Autobots med deras allierade människor får reda på att mänskligheten haft kontakt med denna typ av robotar förut. Under den första månlandningen bröts kontakten med jorden och astronauterna hittade ett kraschat rymdskepp fyllt med vad som verkar vara döda autobots och decepticons. Det vilar dock något viktigt på det kraschade skeppet, något som kan bestämma vilka som vinner detta krig om jorden.
Kan ni förstå att det är cirka 4 år sedan den första transformers filmen kom ut? Känns som om det var längre. Det kan vara pågrund av att många av oss som är födda på 80 och 90-talet växte upp med den tecknade serien och leksakerna. Mitt i denna recension ska jag dra en för några kanske helt ointressant barndomshistoria om min erfarenhet av Transformers.
Första gången jag kom i kontakt med transformers var när jag var ungefär 6-7 år och min barndomskompis Victor gav mig och min lillebror en Optimus Prime leksak, vi fick den eftersom att den var trasig men det spelade inte oss någon roll, för Optimus var lika häftig för det. På den tiden bestod majoriteten av mina kompisar av killar och de flesta av dem tyckte att Decepticons värld var mycket intressantare än de goda Autobots. För att hänga med i vad mina kompisar snackade om så började jag spela in några avsnitt av serien så att jag kunde glänsa med min vhs inför dem. I vanliga fall kollade jag mest på My little pony men även om jag inte helt hängde med i allt tekniksnack så var det väldigt intressant att se, som en helt ny värld (senare när jag skulle visa upp min inspelning så ville ju killkompisarna hellre se på my little pony..)
Iallafall, den tredje filmen är mycket mer actionfylld och episk än de andra två. Jag skulle vilja efterlikna den med uppläggen för de tre första Pirates filmerna (de enda äkta) och Sagan om ringen triologin. Den första filmen i alla serier är väldigt mysig på ett sätt, den har lite humor som nästan blir sockersöt ibland och vi lär känna karaktärerna! Den andra filmen är lite sämre, blir lite mörkare för vi börjar närma oss ett mysterium som ska fortsätta igenom filmerna, lite mer action och lite mer krig. Till sist kommer den tredje filmen som ska avsluta allt, det är så jäkla coolt och episkt att man känner att det här mycket väl kan vara den bästa av alla filmerna men ju mer veckorna går efter att man sett den så börjar vi fundera på om den dock verkligen är bättre än den första filmen?
Jag tycker inte att den här filmen är fruktansvärt bra även fast det ibland var så grymt snyggt, spännande och vid ett tillfälle faktiskt var så jobbigt (läskigt, känslosamt) att se att jag var tvungen att blunda. Jo, för att med denna film kändes det som att vara 6-7 år igen och se den där nya världen. Denna film är mer transformers för mig än de andra två. Då det är action, det är krig och mindre av all den här Shia LeBeouf humorn som man inte riktigt vet om man gillar eller ej. Framförallt, det är Optimus Prime i all sin glans!
Något att jag tycker är det bland det häftigaste med filmerna och hela franchisen är att det i princip alltid varit Peter Cullen som varit Optimus Prime, han har varit med från början och han är inget annat än Optimus Prime (och Ior i Nalle Puh läskigt nog..) och det är så jäkla häftigt!
Vad ska man säga? Gillar man action, robotar och slutgiltiga krig är ju det här helt klart rätt film men vill man ha någon djupare mening eller liknande så kanske det inte är helt rätt. Helt klart en bra bioupplevelse dock. Robotarna är större och läskigare (verkligen läskigare) och ibland tittar man på filmen och effekterna och tänker: dyrt, dyrt, dyyyyrt. Saknar dock en sak i alla dessa filmer, mass-transformationerna! När autobots sätter ihop sig själv, det om något hade varit häftigt och möjligen gett denna film ett högre betyg.
Så betyg!
Filmen i sig
Transformer konceptet, Optiumus Prime + Nostalgin
The Fan
För ungefär 2 år sedan vad jag och några av mina klasskompisar med på musikvideo inspelningar med regissören Geir Greni (som föresten nyss släppt sin första långfilm på norsk bio, Umeå4Ever). Vi gjorde 4 musikvideor på en helg och jag var inspelningsledare på alla (FAD – First assistant director).
Nu har den första videon vi spelade in släppts!
Minnen från barndomen!
Jag tänker ibland tillbaka på min barndom, minnen från skolan eller random vardags ögonblick.
Både de bra och de dåliga kan vara underhållande att tänka tillbaka på och det är lätt att vara efterklok.
Igår tänkte jag tillbaka på något som hände i tvåan på grundskolan.
En dag i veckan hade jag, mamma och min lillebror myskväll.
Då tog vi på oss våra pyamasar och kanske åt lite godis eller så men framförallt så såg vi på något på tv eller en film. Det var alltid olika dagar men jag har ett svagt minne av att det oftast var onsdagar eftersom att det var voxpop då. Under denna kväll så var inga kompisar eller telefontsamtal tillåtna för oss alla (framförallt för mamma som lätt kan snacka med sina kompisar i en timme). En av dessa dagar kom en av mina kompisar förbi och knackade på, denna kompisen bodde ganska nära mig och det var nog bara 5min promenad eller så, iaf så knackade min kompis på dörren och min mamma öppnade och svarade att tyvärr kunde hon inte komma in ikväll för vi hade myskväll. Min kompis sa att okej då och gick väl hem igen.
Dagen efter kom jag till skolan och allt var som vanligt, satte mig vid min bänk eller vad man nu hade i tvåan och min kompis storebror, som var lika gammal som mig, kom då fram till mig och sa någonting till mig och avslutade sedan med – ”Myskväll?”, se upp för snart kanske du inte har några kompisar…
När jag tänker tillbaka på den ”repliken” nu så skrattar jag gott, då tycke jag ju att det kändes lite hotande och berättade det för mamma som förklarade att man faktiskt inte behöver ha kompisar hos sig hela tiden och att de kompisar som inte förstår det inte är riktiga kompisar, sen berättade hon också att det faktiskt är våran rätt att ha våran ”myskväll”.
Nu håller jag ju faktiskt med mamma och tycker att det faktiskt är ens mänskliga rättighet att få ha myskväll xD haha. Men framförallt så tycker jag att repliken där nog är det töntigaste som finns. För vilken polare säger egentligen upp vänskapen för att man bara vill stanna hemma och softa för sig själv en kväll?
*Intresse klubben antecknar*
Glad midsommar :)
Glad midsommar 🙂
Studenten, den bästa dagen i ditt liv?
Idag är det midsommar! Glad midsommar på er alla, idag ska jag åka ut med några kompisar och bekanta och blivande kompisar osv osv, till en stuga för att fira :). Det känns bra även fast jag har en hel del kvar att packa, men jag har liksom inte gjort något på de senaste midsomrarna. Visst att förra året så bestämde sig jag och Robin för att bli ihop 😉 men förutom att vi fick rå om varandra så gjorde vi ingenting. Vi kollade på film och det har jag gjort de senaste 3-4 åren. Så känns gött att göra något annat än att sitta hemma :).
Men nu var det faktiskt inte midsommar jag tänkte skriva om, utan studenten!
Var ju inte jätte längesedan studenten var (vilket föresten ger mig en känsla av att sommaren snart är slut!)
Brukar ni säga att studenten var den bästa dagen i ert liv?
Det var det inte för mig iaf… Visst att studenten var sjukt jäkla kul och en fin dag, men inte den roligaste dagen i mitt liv! Bland annat så har jag ju typ levt kanske en fjärde/tredje del av mitt liv så hur kan jag veta det? Även om jag blir överkörd idag och dör eller så, så var det nog fortfarande inte den bästa dagen i mitt liv.
Förutom att det är sjukt kul, vad är det som är så bäst?
”Jag behöver aldrig mer sitta vid en skolbänk!” – Ehm pluggar inte typ hälften av alla studenter vidare? I skolor som troligen är ÄNNU svårare och jobbigare?
”Ingen mer som bestämmer över mig” – Jobb? För de flesta börjar ju inte med att jobba som chefer och ärligt talat så är gymnasiet en evig lek jämnfört med de flesta jobb, eller så är det något fel på mig.
”Så jäkla kul att åka flaaaaak <3” – Om detta är sådär skitkul och gör att studenten är den bästa dagen någonsin för dig, så ja då förstår jag dig men tycker också lite synd om dig :P..
”Jag var mobbad största delen av gymnasiet så känns skönt att fira att man kommer därifrån” – En BRA anledning, jag är glad för dig liksom.
Ja, det är svårt.
Är inte studenten ganska sorglig? Man får säga hejdå till sina klasskompisar, en skola man förhoppningsvis tyckt är bra och rolig och man säger hej till ett liv som är allt annat än förutbestämt för de flesta. (Vilket kanske också är en del av det som är så jäkla grymt och spännande). Jag kom ihåg att när jag tog studenten hade jag precis börjat lära känna alla mina klasskompisar, jag hade äntligen gått från en outsider till en av klassens clowner, på ett sätt hade jag nog hittat mig själv.
Sedan började jag i en klass där det kändes som att jag kände alla efter en vecka och vi alla var kompisar genast, en fantastisk klass som jag älskar högt. Men där var jag plötsligt inte rolig längre, jag ansågs väl vara sprallig men i senare efterhand har man fått höra att man folk tyckte, eller snarare TRODDE att man var ganska dryg. Anna verkar dryg… Sen får man börja försöka hitta sig själv igen.
Livet är inte enkelt, man får ständigt försöka dra tillbaka sig själv i ett stryp koppel och försöka att inte tappa bort sig. Ingenting är hellre förutbestämt. Du kan gå från zero till hero eller bli sparkad från ditt jobb när du precis köpt hus och har en unge påväg.
Så egentligen var nog studenten den läskigaste dagen i mitt liv.