Idag har jag pratat i telefon med Björn Starrin, Gustaf Hammarsten och Simon J Berger.
Vet inte vad som är så speciellt med det, men det kändes speciellt på något vis.
Karusell.
Jag blir så förvånad varje gång jag utan anledning börjar gråta så fort jag är ensam. Det är inte alltid men det är absolut minst en gång i veckan, för att så många saker är krävande av mig just nu. För att jag är så extremt förvirrad i så många delar av mitt liv, när världen snurrar och alla lyckas stå upprätta med fötterna på jorden utom jag som snurrar med och blir yr. När alla uppfattar mig som en skör person men utan problem när jag egentligen bara är yr och inte hinner med i alla svängar och jag blir så arg för att universum har utsett mig till den personen, den personen som tas för att vara dum och ointelligent när jag egentligen bara skriker på insidan istället för utsidan så att andra ska kunna höras. Så att de gjort bort det och kan hålla käften när det är min tur att skrika högst av alla.
Och varje gång jag bryter ihop för att jag tänker på saker där hemma, på framtiden och min plats i den så bryter du dig ut ur buren jag så jobbat på att bygga in dig i och återigen tänker jag på när du höll om mig, när vi höll om varandra och två armar, två händer inte var nog för vi ville omsluta varandra på alla vis. När det kändes som att vi båda hittat något vi så länge letat efter men jag sedan insåg att jag hade fel, jag var ensam, bara jag hittade något för att sedan tappa bort det igen. Ett evigt letande efter något som du eliminerade. Fan fan fan fan fan jävla helvetes fan.
Så, nu är jag klar och kan tiga.
Mitt år 2009
Såg att det var inne att skriva om sitt år på sin blogg. Då kan ju inte jag gå runt och vara för orginell, det vore ju nästan bara taskigt mot resten av mänskligheten. Så vad har jag gjort för coolt under 2009?? Jag satsar på att det inte är mycket.
Vann 2 tävlingar i tidningen okej, började dricka alkohol, åkte på göteborgsfilmfestival, åt tre-rätters middag på restaurang för första gången, var vaken igenom hela oscarsgalan, träffade roy andersson, fick frukost på sängen av en karl som inte var min far, regisserade och skrev manus till min första seriösa film, åkte på drömfabriken där jag träffade Ella Lemhagen & Ulf Malmros, spelade sims3 för första gången, åkte på min första riktiga festival peace&love, kom över en av mina största kärlekar, åkte på roadtrip till gbg, min film vann priser på en filmfestival, såg green day live, blev kär för snabbt…. igen, mådde som mest dåligt av kärlek än någonsin förut, regisserade och skrev manus till en fantasyinspirerad film, tävlade med en film på novemberfestivalen, var onykter på nyår för första gången.
Okej det var ju lite iaf, men vet inte om något av det är speciellt coolt, men något är det iaf. Undrar om man ska avsluta med något sånt där fånigt men oh-så-roligt test.
Höll du några av dina nyårslöften?
Hade inga nyårslöften.
Vilka länder besökte du?
Haha sverige?
Är det något du saknat 2009 som du vill ha 2010?
Hmm, en kärlek utan osäkra pojkar inblandade.
Vilket datum från 2009 kommer du alltid minnas?
Många 🙂
Vilken var din största framgång 2009?
För Maria
Största misstaget?
Finns nog inget stort misstag, bara små saker man kanske kunde gjort på ett annat sätt, inget jag tror att jag ångrar dock.
Har du varit sjuk eller skadat dig?
Förkyld, stukat foten och lite sådant.
Bästa köpet?
Dunno.
Vad spenderade du mest pengar på?
Mat, resor typ.
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Många fina människor 🙂
Vilka sånger kommer alltid påminna dig om 2009?
Aqualung – Strange & Beautiful
MGMT – Kids
TV on the Radio – DLZ
OneRepublic – All the right moves
Death Cab for Cutie – Grapevine fires
Var du gladare eller ledsnare 2009 jämfört med tidigare år?
Ledsnare.
Vad önskar du att du gjort mer?
Dunno.. Varit mer bestäm och säker i mig själv.
Vad önskar du att du gjort mindre?
Deppat?
Hur tillbringade du julen?
Med familjen.
Blev du kär under 2009?
Ja..
Favoritprogram på TV?
Hmm, nytt för 2009? Haha blev ju mycket robinsson där.
Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Nej.
Bästa boken du läste 2009?
Jag vet inte.
Största musikaliska upptäckten?
Massor, men kommer inte på någon speciell nu, eller kanske TV on the Radio? Doves eller så.
Något du önskade dig och fick?
Det jag önskar slår ju ibland in.
Årets bästa film?
The Wrestler, Forbidden Fruit m.f..
Vad gjorde du på din födelsedag 2009?
Fick frukost på sängen av Per, gick ut och åt middag med Anna & Per.
Warning: Trying to access array offset on value of type bool in /www/webvol29/mw/hgsfqvzjrh193ly/annarod.se/public_html/wp-content/themes/travelista/template-parts/post-formats/content-quote.php on line 21
– Men jag väljer dig Anna, varje gång.
:*)
Det som är värt att leva för.
Jag tror jag har börjat förstå nu, jag tror att jag börjat gå mot insikten
om att man inte är svag för att man vågar visa känslor.
Du är inte svag för att du gråter.
Du är inte svag för att du älskar.
Om du vågar vara kär, vågar älska någon så är du stark.
Kärlek är ju trots allt bland de svåraste sakerna som finns.
Kärlek gör ont, kärlek klär av dig naken så att alla kan se ditt sanna jag.
Stark Kärlek lämnar alltid efter sig ett sår,
ett sår som inte alltid snabbar på sig att bli ett ärr.
Det finns folk som inte tror på att det finns en själ,
har de människorna verkligen varit kära?
Så kära att själen värker och det gör ont att andas.
Så kära att det fräter på hjärtat och glöder i skelettet.
Så kära att varje andetag förvandlas till svavel och varje hjärtslag till en hjärtattack.
Nä, inte fan är man svag för att man känner saker.
Inte fan är man svag för att man gråter medan man sakta dör.
För jag tror att jag förstått att redan vid födseln, så börjar vi dö.
Känslor, kärlek, hat, sorg är alla som en cigarett.
Desto mer, desto fler, desto mer förödande.
Livet är en långsam död.
Och gud, gud vad vackert det är.
Home sweet home.
Jag börjar nog längta hem litegrann nu ändå. Längtar efter min familj, min bror och min katt mest tror jag just nu och mamma såklart och hennes goda mat. Pappa saknar jag också men jag är nog inte en lika stor del av hans liv som jag själv hade velat :/ , vet inte om det har att göra med att vi är väldigt lika eller så men han är iaf närvarande. Saknar alla! Imorgon ska jag gå på bio med min bror David och min son Artem, vi ska se AVATAR som utan tvekan är årets mest hypade film vilket innebär att jag har extremt stora förväntningar. Alla mina kompisar som sett den har älskat den, velat starta förhållanden med den och what not :P..
Kommer hem ikväll vid halv elva typ, åker tåg nästan hela vägen så tar inte så lång tid som det kan göra vilket är riktigt skönt. När jag kommer hem tror jag nog bara att jag ska sova, kanske ta ett varmt bad innan jag somnar, bara släppa allt och typ glömma Molkom lite. Det känns verkligen som en dröm hela Molkom ibland, verkligen som en plats som inte hör samman med resten av världen. Som person känns det som jag utvecklats lika mycket i Molkom som jag gjort på 10 år typ och kommit så mycket närmare människor redan när man känt varandra 2 veckor. Fysiskt går tiden så sakta ibland men psykiskt så snabbt. Klart man blir förvirrad, hoppas att jag kan tänka lite nu när jag är hemma.
Läget är sådant
För 5 år sedan och några timmar så var jag 15 år.
Det var fest hos Robert.
Malin, Chrille, Jimmy var där och problemen som då verkade så stora, var små i jämförelse av deras konsekvenser.
Idag vaknade jag upp icke-ensam. Bredvid mig låg en varm och bekväm famn.
När väckarklockan ringde vid nio så var det inte så lockande att kliva upp.
Alla anledningar till varför vi skulle gå upp var bortglömda
men tillslut ringde verkligheten oss båda och uppvaknandet var ett faktum.
Dagen har innehållt USB-minnen, filmfiler, nachos, extremt gäl sång och väntan.
Det enda jag väntar på och det enda som förväntas av mig just nu är utvecklingssamtal med läraren.
Alla i klassen ska ha dem och just nu är allt ganska så försenat.
Mitt samtal ska egentligen börja om cirka 5 minuter men vissa samtal verkar ha dragit ut på tiden.
Imorgon väntar glädje och berusning, vi har massor att fira:
* Klara med filmerna
* Simon kom vidare i uttagningen till en bra scenskola i Sthlm
* De fina minnena från de soon to be rivna Tomtebo
* Gamla elever kommer på besök
* Julen är här!
* Lovet knackar på dörren
* Alla lever ännu
Ord-bajs
Pling pling säger det i högtalarna. Fick en extremt konstig känsla i magen helt plötsligt, förstår inte riktigt vad den kan betyda. Det är ungefär 4 skoldagar kvar nu tills det är jullov och snart är det julafton. Håller på att klistra in foton från förra året i ett fotoalbum och inser att det bara är ett halvår kvar. När man tänker att det bara är ett halvår kvar känns det som om det är alldeles för kort men när man tänker att lika mycket ska hända som det gjort detta halvår så känns det plötsligt längre.
På senare tid har jag mest undrat om jag är tillräckligt djup? Är jag tillräckligt intressant eller är jag fullkomligt ytlig och lättläst.. Jag vet att det är fel men vad visar utsidan? Önskar jag kunde vara mer mystisk och poetisk men jag tycker samtidigt om att folk ganska lätt kan lära känna mig utan att bli ”skrämda”.
Funderar också på att byta designen på bloggen men gillar denna design 🙂 känns ju ”mig” på något sätt. Även fast jag skulle vilja ha en lite mindre rosa och lite mer ”konstnärlig”, ”skrivar” blogg. Fast denna räcker väl gott och väl ett tag till. Inget innan året är slut iallafall tror jag.
Så, vad ska man göra nu? Filmen färdig, nyduschad…
* Sitta vid datorn och nörda
* Kolla på resten av sagan om de två tornen
* Fortsätta klistra in foton i fotoalbumet
Oh, well får se.
Hmm.. Vad borde jag skriva mer om i denna blogg?
Min själ
Jag tror att folk ser mig som en ganska okomplicerad människa, enkel och nästan lite tvådimensionell. Skör och känslomässig. Allt detta är faktiskt inte riktigt sant. Ja, jag är känslomässig eller jag kallar det hellre passionerad.
Jag älskar passionerat, hatar med passion, deppar passionerat och när jag är glad så är jag glad. Det finns inget grått för mig.
Ja, jag har väldigt enkelt för mig att gråta men bara för att min utsida ser ledsen ut behöver ju inte det betyda något. Jag har haft en del aggressionsproblem förut, det går i min familj. Jag har lärt mig att hålla tillbaka väldigt mycket av detta socialt, min familj får nog fortfarande lida av det men nuförtiden när jag blir arg så börjar jag att gråta för det är faktiskt jävligt svårt att hålla emot.
Jag är härdad, jag har varit med om väldigt mycket, jag är inte skör. Visst, jag deppar ihop väldigt enkelt men jag vet ju att det kommer att lösa sig. Så snälla, låt inte mitt rubbade känslospektrum stå i vägen för saker, men låt det inte heller vara en möjlighet att ösa skit över mig för att det är enkelt, för att jag inte gör mothugg, för att jag är för snäll.
Jag är inte bara yta, jag har faktiskt en själ.
Hjärntumörer och djupa suckanden.
Människor fortsätter konstant att överraska mig, så många känslor, så många tankar och så många egna övertygelser. Tänk att paranoia och rädsla kan övertyga människor så hårt till att tro något att det får dem att må dåligt. Jag tror nog bara att det är människor som gör sådant, varför gör man så, varför får man sig själv att må dåligt?
Jag har varit där själv med, hör någon säga något och sedan lurat mig själv till att folk är emot mig, hemska saker som att mitt liv ska ta slut i princip, det är hemskt. Men brukar det inte vanligtvis sluta när man får höra att det verkligen inte är så?
Om en person verkligen suger ut ens energi, är den verkligen en vän då? Oh well, nu ska jag gå och lägga mig… ELLER VÄNTA, jag ska ju till helvetet 🙂 tyckte någon. Better be going.